Bitterheten

Jag har insett att jag börjar bli jävligt bitter. Inte för att jag vill vara bitter, men omständigheterna har lett till det. Klockan är runt tio, jag har minst fyra timmars plugg framför mig, allt detta för poäng jag inte behöver egentligen, men som min stolthet säger åt mig att fixa skiten. Samma stolthet som har gjort så jag inte har ett enda underkänt på tre och ett halvt års studier. Var kom den stoltheten ifrån?

Det som dock får mig mest bitter är de mänskliga relationerna. Jag har en drös underbara vänner i J, HC, den Långe, Patrik, Andreas, Strille, Joelito, Fredwurst och inte minst Isalu (ni som inte nämndes är inte glömda). Det som saknas är en girlfriendo. Singlarna i min umgängeskrets är väldigt få, ständigt krympande. Jag förväntas dock, som en av det manliga släktet, att vara jävligt framåt på damfronten. Detta, mina vänner, är jag inte. Jag är blyg, och överanalyserande. Till och med på en pava vin är jag överanalyserande. Det är rätt irriterande, och leder till att mina kontakter med nya, alltså icke uppbundna, kvinnor är högst sporadiska. Efter lite mer än ett år som singel är jag frustrerad, i ordets alla bemärkelser. Men det får lösa sig förr eller senare. Dock tänker jag på det alldeles för ofta.

Nu ska jag dock tillbaka till böckerna, läsa och markera för att sedan skriva, sen börjar proceduren om igen eftersom jag måste bli klar med kursen. Jobbigt blir det att gå upp imorn.