Paniken sätter in

Klockan är nu 01.00 måndag morgon. Om sju timmar ska jag befinna mig på jobbet. Jag borde alltså för länge sedan sova. Min kropp säger nej till det tydligen. Jag har panikkänslor. Jag har darrningar i armarna, det liksom kittlar. Det kliar över hela kroppen. Så fort jag lägger huvudet på kudden börjar det snurra med saker som borde göras eller inte har gjorts. Det blev inte bättre av att jag googlade ett symptom jag har, som hänvisar till antingen diabetes, njursjukdom eller stress. Stress som dessutom kan orsaka diabetes. När jag läste om stressymptomen så stämde typ 9 av 10 på vårdguidens in på min situation. Och lösningarna går inte att tillämpa i mitt liv. Bra skit. Kan det här bara ta slut nu?

the fallen ones

Det är tydligen fredag idag. Jag har inte bloggat på länge, mycket därför att jag inte haft något att skriva om, mycket därför att jag inte haft tid. Det blir inte mycket tid när man har 20 timmar och 45 minuters undervisning. En heltid ligger i standard på 17,5. I alla fall om man har 1-till-1, alltså en timme undervisning och en timme förberedelse/efterarbete. För er som inte är vana med skolvärlden är det standard. 35 timmar på arbetsplats, 10 förlagd på valfri plats, totalt 45 timmar i genomsnitt i veckan utslaget över en fyraveckorsperiod. Är biträdande facklig representant på arbetsplatsen, därför sitter sånt här i ryggmärgen nu för tiden. Men vi kämpar på.

I veckan föll en kamrat. Diagnosticerad grav depression. KBT, Sjukskrivning två veckor till att börja med, på stående fot. Säkerligen till viss del beroende på arbetssituation som är långt ifrån optimal. En annan kamrat överger skeppet eftersom bättre erbjudande kommit annorstädes ifrån, även fast kamraten var ny. Jag förstår denne. Så många löften som brutits under så kort tid, med en så vek ledning, i alla fall när det kommer till beslutsfattande. Synd att det ska behöva gå så långt. Jag önskar det åt ingen.

Jag sitter här en fredagkväll. Onykter. Har inte varit nykter sen gångna lördagen. Mitt sätt att hantera det. Som en tredje kamrat sa: Kan han så är din nästan självskriven. Uppvisar alldeles för många symptom på utbrändhet.  Vi är för många. Vi är för hårda och för passionerade när det kommer till våra elevers utbildning. På inga andra arbetsplatser i det här landet skulle vår arbetsbörda accepteras. Så ser verkligheten ut. Det är lite därför jag inte kan falla, därför jag absolut inte kan bli sjukskriven i två veckor till att börja med, därför jag inte kan tillåta mig vackla.

Ändå tänker jag på mina kamrater, och hur vanligt det är.