Årskrönika?

Bloggen tycker att bloggen kanske borde skriva en årskrönika över 2011, nu när det året snart är slut. Så det är vad bloggen försöker göra nu. Det kommer inte gå så bra, eftersom 2011 var ett långt och jobbigt år. Men här kommer försöket:

Årets Grej:
Thaiboxning. Jävlar i havet vad gött det är att gå ner och svettas som en gris i en timme och en kvart, men samtidigt bli lite mer vältränad och livsfarlig.

Årets Låt:
Annie Hall av Oskar Linnros

Årets "Sucks":
Ja, det är jävligt klyschigt, men hela den här grejen i Norge, med en galning som dödar massa människor osv. Det har diskuterats väldigt länge, så nog sagt.
Bubblare: Finanskris över typ hela världen. Igen. Vi tackar Grekland.

Årets Revolution:
Självskrivet Arabiska våren. Det var nödvändigt, borde ha skett tidigare.

Årets Förändring:
Att jag numera är heltidsanställd, och faktiskt får mer betalt än vad som täcker räkningarna. Fan va skönt. Ny chef, mer vett i organisationen.

Årets Spontanitet:
In Flames med lite support på Hovet. Lätt värt att bara frifräsa loss och hänga med stabila personer på bra musik och sen kroghäng.

2011 verkar i allmänhet inte vara diktatorernas år, då typ alla har blivit bustade eller dött, eller både och. Khaddafi, Kim Jong-Il, Mubarak, om jag minns rätt även Ratko Mladic. 2011 är också året då USA drar sig tillbaka från Irak (hela långa vägen till Kuwait, men i alla fall) och världen verkar ha blivit en lite lite bättre plats att bo på. Vilket ju är bra. Som fan. Om det håller i sig, så att vi inte bara byter pest mot kolera och tror att det var bra så.

Vi får se vad 2012 har att bjuda på, men saker jag inte ska göra under det året är att slita ut ett muskelfäste i axeln som hindrar mig från att träna, jag ska faktiskt ta min första riktiga semester på flera år, och om allt går rätt införskaffa mig en sak jag längtat efter ett tag, sådär några år. Jag ska förhoppningsvis också skaffa mig ett lite mer socialt liv, äta bättre och bli hälsosammare, sådär som man lovar runt nyår ni vet, som man håller tills nyårdagen då bakispizzan är alldeles för lockande.

This bloody well f***ing sucks, now don't it?

Var iväg till läkaren imorse med axeln. Troligtvis skadat muskelfästet i axeln, så det är diklofenak och träningsvila som gäller i två veckor. Det suger, särskilt när jag precis kommit igång igen. Igår var jag hemma sjuk också, hr TNE mår sådär just nu alltså. Vi kan kalla det en svacka. Typ två veckor kvar till jul också, så träningen kommer kanske igång år 2012. Hoppas vi.

Jag är inte bitter i alla fall. Inte alls.

Stuff are in motion

Mycket har hänt sen sist. Dock inte på axelfronten, den är fortfarande paj, imorgon läkarbesök över det för att se exakt vad som är trasigt och hur det kan lagas. Det som har hänt har hänt på jobbet. Jag har numera en 100%-tjänst, förut hade jag 80%, men med samma arbetsbörda. Jag har också fått en betydligt mycket högre lön, så det känns som att januari kommer vara en bra månad. Ferietjänst på det, så att det börjar likna nått nu. Det som saknas för att mitt liv ska vara komplett är en fjälla, sen är det liksom fantastisch.

Har varit mycket jobb på sistone, 18 timmar övertid på en vecka, så lönen i december blir fin den också. Idag dock hemma sjuk, ont i halsen och allmän förkylning. Jobbigt att vara lärare utan röst. Jag hade något viktigt att säga egentligen, men jag glömde bort det.

The soundtrack of my escape

Det är söndag, mina vänner. Jag har jobbat typ sex dagar i sträck, och inte sovit särskilt mycket. Förra helgen var dessutom A, G och J här för In Flames på Hovet, vilket jag även hängde med på, som var awesome. Därifrån kommer även dagens titel. Men det har lite att göra med att jag gärna skulle vilja fly ett tag också, det är mycket på jobbet, det är mycket i huvudet, och det finns för lite tid. Jag började träna igen i tisdags, efter tre veckors uppehåll. Jag tränade med vad jag trodde var träningsvärk i torsdags också, men det var mer än träningsvärk. Min axel på höger sida är sådär hel just nu, gör ont som fan. Så ljudspåret till min flykt lär vara knakningar på högern. Blir troligtvis inte träning tisdag, vilket suger då jag precis kommit igång igen.

Igår var det GY-mässa i Älvsjö, där jag jobbade. Kändes sådär att jobba en lördag, men hade inte så mycket val. Mycket intresse för min arbetsplats där.

Det rantas en hel del här just nu, men det händer inte så mycket annars. Längtar till julen, lite ledighet, lite R&R.

Moralisk styrka

Det är något som jag saknar just nu. Planen var att jag skulle vara av såsen ett tag efter förra helgens sammanbrott, som var alkoholinfluerat. Det har gått bra under arbetsveckan och även två av tre lediga dagar jag haft i veckan (målar om på jobbet så det blev ledigt för alla), men det gick inte längre. Hittade lite skrift, som tillsammans med att jag kollat på backuper från diverse gamla datorer jag har haft, leder till att jag dels inte vill läsa mer av skriften, och dels att jag kände att jag behövde en bourbon. Det ska dock tilläggas att de där lediga dagarna fanimej varit nödvändiga, jag har inte gjort särskilt mycket utan istället vilat upp mig ganska mycket.

Jag vet att det är mycket mental-hälso-snack på bloggen just nu, men det beror nog på att min egen ovan nämnda mentala hälsa är på väg utför. Igen. Men jag måste nog nå botten innan det blir bättre.

Den sociala nomaden

Jag har i helgen firat halloween med vänner och nya bekantskaper i en förort söder om sthlm. Det var väldigt trevligt och lätt värt.

Jag började dock bryta ihop under aftonen, något som inte skett på länge, och saker och ting bubblade upp från under ytan. Det kan ha varit ungefär ett års press och stress och osäkerhet som tog sig ut inifrån mitt huvud. Tur då att man har bra folk omkring sig som stödjer.

På vägen hem kom dock tankar över mig, tillsammans med ångesten. Om vad fan det är jag håller på med, och varför jag lever som jag gör. Jag har kommit fram till att jag just nu befinner mig i ett övergångsstadie i mitt liv, jag är en social nomad. Från att ha haft en stabil social krets, som träffades ofta, och utanför någon form av arbetssituation, har jag idag ett starkt begränsat socialt liv, och väldigt mycket kopplat till min arbetsplats. Man kan säga att jag söker en ny familj bortkopplad från biologi, och ett stabilt socialt sammanhang där de inblandade känner varandra väl, nästintill utan och innan. Och det faktumet att man träffas utanför arbetstid är viktigt. Jag känner mig helt enkelt något rotlös.

Saknaden

Inte för att jag egentligen saknar något, utan det är titeln på den bok jag läser, författad av Ulf Lundell. Jag har en tendens att läsa hans böcker lite då och då, och "Jack", den första han skrev, är mycket bra. Han säger dock stundtals bra saker genom sitt författarskap, sådant som jag känner igen från mitt eget liv även fast jag är långt ifrån medelålders, men jag bor i Stockholm och måste förhålla mig till ungefär samma saker ändå, undantaget barn som det ser ut för tillfället.

I just saknaden har han skrivit något som faktiskt stämde jävligt bra in på mitt förra förhållande och som jag markerade en sen natt i veckan när jag låg och läste, nämligen följande:

Ett hundra fantastiska kvinnliga procent. När dom sa något sådant så var dom redan på väg. det betydde egentligen bara att man inte hade levt upp till dm där ett hundra procenten dom i sina drömmar hade erbjudit en. Dom bodde fortfarande kvar hemma. Hemmet, mamma, pappa, syskonen var fortfarande det viktigaste. En man var någonting dom kunde gifta sig med och få barn med och leka den där leken med som dom lekt sen dom började få bröst. Sen kraschade leken och dom tog barnen och åkte hem till mamma.

Det låter jävligt bittert, kanske till och med misogynt, men jag kanske bara hade otur. Tilläggas bör att när det begav sig hade jag relativt dålig kontakt med mina egna päron och så vidare. Men på något sätt känns det som om det mesta som har med relationen man-kvinna sker på kvinnans villkor. Jag vet inte, jag kan ha fel. Men det är en känsla jag har. Uffe kanske inte heller är rätt person att citera.

Resten av mitt liv just nu består av träning (jag kommer kanske vara rejält med hunk framåt jul om det fortsätter såhär) och jobb. Mycket jobb. Så mycket så min hjärna börjar urholkas och inte längre kan skilja på dagarna och blir förvirrad. Det kan också ha något att göra med förkylningen jag fortfarande dras med. Jag jobbar på det.

De olika liven vi lever

Sjukt länge sen jag skrev, jag vet. Har hållit mig lugn ett tag, tänkt en del och så vidare, ni vet hur det är. Förrförra helgen var jag på kräftskiva, och åt mitt livs första kräftor. Inte för att jag inte varit på skiva förut, men jag är i det stora hela väldigt anti saker som kommer från havet när det gäller födointag. Hur som, en tanke slog mig när jag vaknade på en kollegas/värdens soffa om lördagsmorgonen, med rätt suddiga bilder av vad som egentligen hänt kvällen innan (ja, det förtärdes en del dryck liksom, "Kräftor kräva dessa drycker" osv.). Tanken över vilka olika liv vi lever. Jag, som ung, singel och obunden till något egentligen kan utan vidare säga upp alla planer för dagen för att jag just vaknade på en soffa, exempelvis, medan vissa av mina kollegor sitter med fru och barn, och är så kallade ansvarstagande vuxna. Stundtals undrar jag vad fan jag håller på med, eftersom det i bekantskapskretsen börjar utkristallisera sig par och en viss fasthet i hur det sociala livet bedrivs. Jag träffar mina vänner bra mycket mer sällan än jag skulle vilja. Liksom var har jag tagit av huvudvägen och svängt in i skogen? För man förväntas när man är i min ålder ha någon form av fast förhållande och börja etablera sig både på arbetsmarknaden och i livet i stort, något som jag kanske inte riktigt gjort än. Stundtals ligger min ångest tung. Det blir inte bättre av att jag läser en av Ulf Lundells medelålderskriser heller, och suktar efter kärleken.

Jag har också i mina tankar konstaterat att jag förnekar mig själv ganska mycket i mitt arbetsliv, då jag tidigare varit en pojk/man med ganska starka åsikter som jag varit tämligen öppen med, och samma sak med kroppskonst och umgängesliv, något som jag nu håller relativt tyst om och döljer bakom en städad fasad iförd skjorta och slips.

Thaiboxningen är igång igen, jag håller på att bli lite mer vältränad och hälsosam, vilket är jävligt skönt. Förra veckan han jag träffa både A och M, samt L, och träffade även en trevlig person som vi kan kalla B som jag kom bra överens med, det var länge sen något sådant hände. Dock håller mitt jobb på att döda mig, det är mycket nu, och folk blir sjuka och jag blir inringd och det är nya elever osv. Att jag dessutom håller på att bli förkyld gör inte saken bättre. Nog rantat för idag.

You fucking freak me out sometimes

Klockan börjar nu närma sig halv fem, jag har varit vaken sen tiohugget imorse, jag har ätit hela två mål mat, och jag är fortfarande inte trött. Jag var nyss ute och tog ca fem kilometer löpning i ett försök att trötta ut min jävla kropp. Den vägrar. Jag börjar återigen bli orolig.

Jag har spenderat dagen med dels att fika hos mormor och morfar, eftersom mormor fyller år, dels med att se första säsongen av den brittiska upplagan av serien Skins. Mycket sevärd ungdomsserie, i alla fall säsong ett. Tvåan har jag för mig är bra också, men sen har jag faktiskt inte sett säsong 3-5. Och givetvis har amerikanarna gjort en version, som dock inte är i närheten så bra som den brittiska. Rekommendation.

L vad här i helgen, alkohol förtärdes, och min balkong är tydligen hajkvänlig enligt experttest. Bra att veta.

When you realize you want to spend the rest of your life with somebody, you want the rest of your life to start as soon as possible

Oh herrejävlar, det var ett tag sen jag skrev nått på den här grejen. Hur som haver så har jag haft en rätt intensiv period de senaste typ två veckorna. Började med att Halice och en av hennes kompisar kom på besök och slaggade på min soffa en natt för att se Foo Fighters på stadion, och jag for med dem till kollo via Karlskoga för mellanfest och midsommar. Jag plockar russinen ur kollosommaren. Skönt att träffa alla kollofolk och ha det trevligt. Hem via Örebro, chilla fem dagar (mitt kontrakt på jobbet har liksom gått ut, så jag är mellan två jobb som man säger), boka biljetter till Göteborg och ner och hälsa på Isalu och träffa hennes kompisar litegrann. Lätt värt, även om man blir fett sliten av både resor och sömnbrist. Vem vet, jag kanske flyttar ner till GBG om jag får kneg där, jag gillar den stan. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra de kommande veckorna, eftersom det inte är termin och jag inte har nått jobb, så jag ser film typ.

Jag är i en konstig stämning också, ser mycket film som rör ämnet kärlek, exempelvis "When Harry met Sally" och "Annie Hall", vilket båda är fantastiska filmer. Men, jag har varit snigel skitlänge, och har insett att jag saknar kärleken. Inte exet, men konceptet flickvän saknas nått så grovt. Även någon att dela saker med saknas. Liksom helgens vistelse i GBG med en mycket god vän var underbart, liksom bara ha någon att käka frukost och tjöta skit med är liksom efterlängtat, och jag har värsta abstinensen nu.

Jag har även kvar mina övriga problem, främst med sömnen. Jag sover inte alls mycket, ungefär 3-5 timmar per natt, vilket leder till att allt är lite konstigt, och jävligt osammanhängande. Och så som jag lever borde jag för länge sen ha brutit ihop och kraschat, men det är ett jävla mirakel att jag inte gör det. Jag vet inte om det vore positivt eller negativt heller, men något måste fan ske. Och jag vill fan ha en cigarett, fast jag inte ska röka mer.

Angst for the memories

Det är söndag, vilket alltid innebär en del söndagsångest över skit man borde gjort i helgen men ändå inte orkar bry sig om fast man borde. Jag har dock, som ni få som läser den här bloggen känner till, inte mått särskilt bra mentalt på senaste. Har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är, förrns efter en film jag såg idag som förklarar det på ett jävligt bra sätt, nämligen Glory Daze. Det jag känner är ångesten från en relativt skyddad tillvaro och uppväxt, samtidigt som förändringarna i mitt liv börjar göra sig hörda, det här med att gå från en jävligt care-free studietid till någon form av fast sysselsättning med ansvar.

Detta leder till en jävla ensamhet, eftersom mina studiekamrater befinner sig på annan plats, vännerna i stan är upptagna med jobb och påbörjad familj, och jag själv jobbar. Livet har omvandlats från en social tillvaro till en jakt på likvida medel för att betala massa skit, typ hyra. Sen att kärlekslivet är ett jävla skämt, och jobbet är piss hjälper inte. Jag skulle nästan vilja säga upp mig, söka nått skönt lagerkneg eller nått, och bara vara...

Jag har för mycket tid att tänka, och för lite socialt umgänge just nu känner jag. Idag har jag inte gjort ett skapande skvatt, ätit massa godis och suttit inne i lägenheten, medan livet passerar utanför. Vilket suger. Samtidigt har jag ingen energi kvar, vet inte vad jag har lust med eller någonting. Vilket också suger. Jag är nördig, och inte på ett bra sätt...

Det är en sån dag...

Våren har äntligen kommit till Stockholm, snöhelvetet börjar smälta undan, och det luktar ruttet gräs överallt i förorten. Det hindrar inte mig från att må sådär, som vanligt. Ensamheten börjar minst sagt tära på mig. Känns som allt jag gör är att arbeta, i alla fall en stor majoritet av tiden. Jag trodde att arbetsbördan skulle minska efter ett tag, men det gör den inte, så mitt sociala liv blir gravt beskuret. Hinner verkligen inte umgås med alla jag vill, inte ens hälften. Många av dem bor dessutom i andra städer.

Och någon som har något tips på hur fan man träffar nytt folk? Det var ju relativt enkelt när man pluggade, bytte kurser och kursare i alla fall någon gång per år... det gör man inte längre.

Det var ett tag sen...

Borde kanske börja med den klassiska "det var en gång..." istället, men det har fan aldrig varit en gång. Jag har, sen sist, alltså julafton, fyllt 25, flyttat igen så jag nu har min egen barre, jobbat, och börjat träna muay thai. barren är bra, 25-årspresenten sitter runt handleden, jobbet är jobbet är jobbigt, och träningen ligger pga olika omständigheter just nu på is.

Dock känner jag mig inte alls uppskattad på jobbet riktigt, jag jobbar som fan men får inte de resultat jag vill ha, eftersom det finns ungefär 90 variabler att räkna på. Har även, eftersom jobbet tar upp väldigt mycket tid, glidit ifrån massa människor jag inte vill glida ifrån, utan som jag vill stå nära. Gärna någon att dela det mesta med, någon att käka frulle med, någon att komma hem till. Häromkvällen tänkte jag till och med på att yngla av mig och gifta mig, det är väl snart egentligen dags. Farsan blev ju farsa när han var två år äldre än vad jag är nu... på något sätt tror jag inte det kommer hända mig riktigt. Ändå skrämmande tanke att jag ens tänkt den.

Den här veckan blir det lugnt på jobbet, sen blir det en stressig helg misstänker jag, kanske något dimmig. Vi får se var det här leder. Helvete.