Krönikan 2013?

Det är årets sista dag, ryktas det om i alla fall. Det känns inte riktigt så, eftersom det hittills inte varit särskilt mycket snö, känns inte som det varit jul ens en gång. Det är två dagar sen jag kom tillbaka från London, där jag spenderat mellandagarna med diverse vänner som också var där, vissa planerade och vissa oplanerade. Tack till de som var med, och jag saknar redan LDN, alla pubar och skönt häng. Och matchen. Var på Wast Ham - Arsenal ute på Upton Park, bra drag, bra boll, bra feeling. Vill tillbaka.

Nu är det alltså nyår. Överlever jag natten så har jag överlevt en milstolpe, 27 år vid liv. Då får man inte längre hänga med en del storheter som checkade ut just då. Nu börjar det här låta som en fuckin' downer, men det är det inte.

Sjukt mycket har som vanligt hänt under året, bland annat har jag tydligen blivit biträdande Jimmy Hoffa på jobbet, alltså fackrepresentant, och som det ser ut nu riskerar jag samma slut. Det är en jävla kamp nu, mycket missnöje och härj. Får se hur länge jag står pall innan jag lämnar skiten. Jag har också jobbat alldeles för mycket, nästan gått in i väggen, nästan fått TBC, vantrivts på jobbet sjukt mycket, fått verbal reprimand för min frånvaro. Skit samma.

Har noterat under året att det fötts en hel del barn i bekantskapskretsen, vilket ju är kul och markerar stabilitet i mina vänners förhållanden, och en del andra har flyttat ihop, bland annat Adde som flyttat ihop med S och köpt en barre, stor grej. Stolt är jag. Och den biologiska klockan har tydligen hunnit ifatt mig, på något sätt.

Det har ätits gott under året, mycket burgare på diverse omnämnda ställen, exempelvis Flippin' och Lilys, men också mycket hemlagad kvalitetsmat. Nu senast i Londons Chinatown med Freddie där vi misstänker att de försöker döda oss via matmängd. Men fint var det. Annars känns det som att en alldeles för liten del av årets dagar spenderats i goda vänners lag, utan mer med arbete, vilket är synd, något som måste ändras inför nästa år.

Mina förhoppningar inför just nästa år är att dels kunna ha mer fritid för att umgås med vänner, göra någon spännande resa, skaffa mig en mer central lägenhet, samt faktiskt hitta den där speciella i mitt liv, även om man aldrig ska skriva det för att det då aldrig kommer ske.

Jag vill passa på att tacka alla som stått ut med mig det här året, även när jag varit en gnällig jävel vilket kan hända mer ofta än jag vill det.

Vi ses under 2014, hoppas jag.

Paniken sätter in

Klockan är nu 01.00 måndag morgon. Om sju timmar ska jag befinna mig på jobbet. Jag borde alltså för länge sedan sova. Min kropp säger nej till det tydligen. Jag har panikkänslor. Jag har darrningar i armarna, det liksom kittlar. Det kliar över hela kroppen. Så fort jag lägger huvudet på kudden börjar det snurra med saker som borde göras eller inte har gjorts. Det blev inte bättre av att jag googlade ett symptom jag har, som hänvisar till antingen diabetes, njursjukdom eller stress. Stress som dessutom kan orsaka diabetes. När jag läste om stressymptomen så stämde typ 9 av 10 på vårdguidens in på min situation. Och lösningarna går inte att tillämpa i mitt liv. Bra skit. Kan det här bara ta slut nu?

the fallen ones

Det är tydligen fredag idag. Jag har inte bloggat på länge, mycket därför att jag inte haft något att skriva om, mycket därför att jag inte haft tid. Det blir inte mycket tid när man har 20 timmar och 45 minuters undervisning. En heltid ligger i standard på 17,5. I alla fall om man har 1-till-1, alltså en timme undervisning och en timme förberedelse/efterarbete. För er som inte är vana med skolvärlden är det standard. 35 timmar på arbetsplats, 10 förlagd på valfri plats, totalt 45 timmar i genomsnitt i veckan utslaget över en fyraveckorsperiod. Är biträdande facklig representant på arbetsplatsen, därför sitter sånt här i ryggmärgen nu för tiden. Men vi kämpar på.

I veckan föll en kamrat. Diagnosticerad grav depression. KBT, Sjukskrivning två veckor till att börja med, på stående fot. Säkerligen till viss del beroende på arbetssituation som är långt ifrån optimal. En annan kamrat överger skeppet eftersom bättre erbjudande kommit annorstädes ifrån, även fast kamraten var ny. Jag förstår denne. Så många löften som brutits under så kort tid, med en så vek ledning, i alla fall när det kommer till beslutsfattande. Synd att det ska behöva gå så långt. Jag önskar det åt ingen.

Jag sitter här en fredagkväll. Onykter. Har inte varit nykter sen gångna lördagen. Mitt sätt att hantera det. Som en tredje kamrat sa: Kan han så är din nästan självskriven. Uppvisar alldeles för många symptom på utbrändhet.  Vi är för många. Vi är för hårda och för passionerade när det kommer till våra elevers utbildning. På inga andra arbetsplatser i det här landet skulle vår arbetsbörda accepteras. Så ser verkligheten ut. Det är lite därför jag inte kan falla, därför jag absolut inte kan bli sjukskriven i två veckor till att börja med, därför jag inte kan tillåta mig vackla.

Ändå tänker jag på mina kamrater, och hur vanligt det är.

Sommar och semester, eller?

Jag har om fyra dagar varit ledig en hel månad. Det känns rätt skönt, även fast ingenting alls har gjorts under den tiden. Jag har mest bara varit, stängt av lite känns det som. Ingen resa, inga planer. Tyvärr. Känns rätt tråkigt, samtidigt som jag inte vet om jag skulle orkat resa någonstans typ. För jag sover fortfarande inte. Även fast jag är ledig så vaknar jag tidigt, och nu när jag är ledig går jag inte och lägger mig heller, jag sitter ju nu och skriver och klockan är nästan tre. Men tro inte att jag inte vill åka någonstans, för det vill jag, men bara inte ensam.

Däri ligger ett av mina problem. Jag är nästan alltid ensam. Jag försökte sova nyss, och då kom tankarna över mig, och en undran över varför jag nästan jämt är solokvist. Det har i min bekantskapskrets cementerats roller, folk har varit tillsammans olika länge, men det är ändå samtidigt väldigt seriöst. Vi snackar bostadsrättsseriöst. Förutom för mig då. Och L, men L är inte klar med studierna än så han har ju den ursäkten. På något sätt är jag alltså inte tilltalande. Eller nått. Jag träffar ju heller inte så mycket nytt folk, det blir svårare och svårare, och på jobbet blir det inget. Dels arbetar jag med väldigt många män, och de av honkön är oftast i beroendeställning (läs elever), så där är det no-no. Och de är nittitalister. Helvete, jag börjar bli gammal.

Någon form av best

Jag känner mig som någon form av best, eller för att ta det i Metallicas termer "Some kind of Monster" just nu, eftersom jag fortfarande skamsköljer sedan den gångna aftonen. Jag känner mig som ett monster som inte längre hör hemma i civiliserade världen, utan behöver så mycket plats som möjligt för att hantera mig själv. Tilläggas bör att jag i afton slagit i mig en pava rosé samtidigt som jag såg Nineties vilket tog mig tillbaka till när jag började gymnasiet rent musikmässigt, vilket samtidigt väckte vissa känslor som kom därmed, bland annat om Katten som jag skrev om igår. Samtidigt bör jag för länge sedan ha gått i däck, eftersom jag slagit i mig en pava rosé samt en icke försumbar mängd gin, men jag är fortfarande relativt logisk och stringent. (Försäsongsträningen för i år har varit omfattande).

I morgon börjar min sommars träning, med löpning. Jag har nästan ett år att ta igen när det kommer till kondition och smidighet, och jag kommer behöva arbeta med min kropps motstånd och vikt för att vara där jag var för mindre än 18 månader sedan. Eftersom jag till min karaktär är tämligen binär kommer jag kunna pusha mig själv till nästan det jag vill. Jag ska ner på under timmen på en mil. Och sedan kunna hålla det i ungefär 4 timmar. Notera att jag inte mäter distans utan tid. Jag ska palla.

Jag ska också under sommaren tatuera mig vad det känns som, och hålla ett gammalt löfte till just Katten, där jag lovat att gadda in det första hon ritar upp som arkitekt som blir konstruerat, även om det är är ett uthus. Eftersom jag själv var med och byggde på friggeboden eller vad man ska kalla den så ska någon aspekt av den tatueras in. Jag står vid mitt ord.

Had it, lost it (eller allt det som jag ångrar att jag gjorde eller inte gjorde)

Det är tre dagar kvar till semestern. Något som känns förbannat skönt och behövligt nu efter att läkaren för någon månad sedan sa att jag faktiskt slitit ut mina talorgan, och alltså bör hålla käft, något som i min yrkesbana är sjukt svårt. Så det kanske blir en tyst sommar. Har precis varit på enda visningen av Brian de Palmas "Passion". De Palma hade det ett tag, han har gjort en del bra film, men "Passion" tappade i karaktärerna och i handlingen. Det var dock inte det det här skulle handla om, utan mer vad som bubblade upp under resan hem, nämligen mitt gamla, ältade före detta förhållande. Det kommer upp med jämna mellanrum. Just idag var det hur det tog slut, och vilket as jag faktiskt var, och hur det jag gjorde inte var okej. Lång historia kort, avslutade ett treårigt förhållande över telefon. Känns inte ok, även fast jag var "ung" när jag gjorde det. Har fortfarande inte haft förhållande efter det, och det här var 2007. Måste kanske sluta tänka snart, men det går inte. Jag undrar lite vad jag gjort för att få det så här.

Pratade lite med katten också, hon är tydligen på väg ifrån landet, så som hon planerat. Vet inte om det är tillfälligt eller permanent. Där har jag tydligen vilat på mina lagrar för länge, så där kommer det inte heller bli något vad jag gissar. Också något jag ångrar att jag inte gjorde, att jag inte hade stenar nog för det.

Den här moderna världen är egentligen inget för mig, jag hanterar den inte. Första gången jag sov typ en hel natt var i natt, och jag höll nästan på att inte komma upp i morse. Jag är tydligen en helt trasig människa.

Där och tillbaka igen

Nu är klockan något över midnatt, och jag sover inte. Jag skulle sovit för ca 2 timmar sedan var planen, men den sket sig en hel del. Jag är fan felkonfad, vilket ställer till det för mig. Just nu hatar jag det moderna samhället med dess stress och ångest. För det moderna samhället ger mig mer stress och ångest, på grund av att jag stressar och har ångest. Ond cirkel deluxe.

Det känns dessutom som om typ alla runt mig hookar up på seriöst plan, gifter sig och skaffar småknoddar. Undrar vad jag gör för fel, jag är tydligen inte attraktiv på marknaden. Vilket, gissa vad, leder till mer stress. Stanna den här jävla planeten, jag vill kliva av.

Jag har också, tydligen, lyckats slita ut min röstlåda på ca tre års jobb, så läkaren tyckte att jag borde vara tyst, men det går liksom inte som lärare, jag måste använda min röst för jobbet. Nu blev det här ett väldigt deprimerande inlägg, men det beror på omständigheterna, många av dem utanför min kontroll.

Tredje natten gilt

Åter igen sömnproblem. Sitter i sen ett tag tillbaka, dock sällan lika svåra som inatt. Två och en halv timme tills jag ska stiga upp, göra mig i ordning och gå till jobbet. På något sätt tror jag inte det kommer ske. Jag är stressad, jag är orolig, jag är dödstrött men kommer inte kunna sova. Spelar ingen roll hur förstörd jag är. Så fort jag lägger huvudet på kudden går allt åt helvete. Allt som ska göras kommer som en ström genom huvudet, allt som ska göras och som jag inte gjort, eller borde gjort, eller så. Därför sitter jag här. Med ont i halsen, ont i bröstet och inte sover, fast klockan är kvart över fyra och jag skulle behöva vara på jobbet klockan åtta. Tror det blir en till sjukanmälan, den tredje för den här veckan, och att jag istället för att sova inatt, satsar på att sova natten till torsdag. Hur i helvete kunde det bli så här?

Här igen

Nu är jag här igen. Sex och en halv timme kvar tills det här liket som skriver ska vakna upp, ta sig ner från loftet och gå till jobbet. Problemet är just de där sex och en halv timme. Jag har sömnproblem. Igen. Alldeles för mycket som inte blivit gjort, som borde blivit gjort, exempelvis rättning, varna folk som riskerar att inte klara kurser, formulering av omprov, för att inte tala om hälsoarbetet, typ träning, rehabilitering, ta sig tillbaka på banan och försöka få det till att inte bli en sommar i vassen igen. Eller vilken vass, jag badar knappt längre.

Dags igen

Det var ett tag sen jag skrev nu, och det har hänt relativt lite sen dess, men ändå mycket. Svårt att förklara det där. Kampen på arbetsplatsen går vidare, jag kommer troligtvis vara vice fackrepresentant på jobbet också, eftersom vi i torsdags hade besök av folk som visste vad de gjorde, och gick igenom många saker. Förhoppningsvis jobbar jag inte ihjäl mig på kuppen, utan får det ordnat.

Cykeln är äntligen klar, men vintern vägrar släppa sitt grepp om landet. Provcyklade, drog en punka efter 1,5 km. Bådar inte gott om säsongen ska vara så. Det är den enda träningen jag fått på länge, eftersom jag inte vågar mig ner och träna thaiboxning, då jag misstänker hjärtsäcks- eller hjärtmuskelinflammation eftersom jag varit förkyld väldigt länge, med halsont, och tränat ändå. Smärta i bröstet gör mig något orolig, för så ska det inte vara.

Jag har påsklov just nu, eller ja, det är påskhelg så jag är ledig, men kommer också vara ledig i två dagar till som ingen annan är ledig på, i alla fall som inte jobbar i skolan. Inte för att det kommer göra särskilt mycket för mitt allmänna välmående, för jag hinner nog inte vila ut ändå. Men L kommer hit på fredag, blir roligt att se honom igen och prata massa skit.

Katten verkar tyvärr inte intresserad, hon har inte hört av sig sen vi sågs sist, och jag vill inte pusha, eftersom jag varit ganska drivande alla andra gånger. Jag hatar relationsspelet. Mitt huvud är inte med i det. Jag hade game på gång på Bunker Bar helgen då St Pats inföll, det var nästan spikat, men någonstans runt när det var dags att close the deal som man säger sa min kanelbulle stopp, fick stora skälvan och drog istället. Det är fan inte bra, särskilt eftersom jag känner en hel del frustration och en stor ensamhet och saknad. Jag skulle på något sätt vilja ha någon att dela skiten med. Har varit singel sen 2007, vilket börjar kännas. Jag vill ha det alla andra har, hur gulliga alla verkar och hur bra de verkar ha det. Men jag träffar bara olovliga tjejer, eftersom jag undervisar dem, och det vore väldigt oetiskt av mig att göra något där.

Jag vet inte riktigt var jag är på väg med det här, men jag kände för att skriva lite. Jag kommer dock aldrig få något pulitzerpris.

Psykosocial arbetsmiljö

Min arbetsplats börjar bli jävligt ohållbar igen, den psykosociala biten åtminstone. Det smids ränker hill höger och vänster, man vet aldrig vem man kan lita på när det kommer till förtroenden, vilket fungerar väldigt stressande. Jag börjar helt enkelt gå sönder på flera plan, särskilt sömn och stress, mycket skit får man stå ut med. Flera latenta konflikter på flera plan, och några öppna. Ska det fortsätta så här kommer jag snart gå under, bränna ut mig eller byta arbetsplats. Hurfan det nu ska gå till.

Den berömda bägaren

Idag har varit en frustrerande jobbig dag, o kära läsare. Om man vill ha en ständig prövning av tålamodet ska man jobba i skola. Jag var tvungen att avlägsna mig själv från arbetsplatsen vid ca 15.15 idag för att inte ha elever som råkar ut för "olyckor". Jag har inte jobbat särskilt länge som lärare, men idag skedde en serie händelser som fick mitt tålamod att ta slut. Det är till viss del kopplat till teknisk utveckling, men framför allt till en bristande respekt för sig själv, undervisning och sin lärare i slutändan. Det handlar om mobiltelefon på lektionstid, som dessutom ringer. Fler än en gång. Jag kommer nästa gång det sker dränka telefonen i fråga, för jag har råd att köpa en ny telefon till den eleven, samtidigt som jag skapar fruktan, något som verkar behövas, eftersom eleverna inte värdesätter sin egen undervisningstid så som den förtjänar att värdesättas. Ta mig på orden, kunskapsnivåerna, och allmänna prestationerna i det här landet är på väg utför, på ett påtagligt sätt. Exempelvis deadlines, det är inget som man känner att man behöver respektera. Inte ens lektionsstart behöver respekteras. Så nu har jag beslutat att svara med samma medel, och vara helt sjukt respektlös tillbaka. Jag har helt enkelt tröttnat. Vilket känns förjävligt efter bara 2,5 år som utexad lärare, som vet att jag ska göra det här i ungefär 37,5 år till.

Just nu är det den 15 februari, det betyder att igår var alla hjärtans dag, och jag låter skitbitter, men jag förstår verkligen inte den högtiden. Det är bara att bygga upp förväntningar på något som kanske aldrig kommer, eller ett sätt att sätta vissa personer i det så kallade hundhuset. Jag står utanför sånt eftersom jag sen länge flyger solo, något som vissa unga verkar ha svårt att förstå.

Veckan har i övrigt bjudit på en hel del parafilier i och med att jag diskuterar HBTQ-frågan under lektionstid, vilket konstigt nog eleverna har en respekt för som saknas annars, samt lite rasism och främlingsfientlighet med hjälp av ett projektarbete från en annan gymnasieskola. Så, vi kan kalla veckan lite gott och blandat. Men mest har den lett till ilska.

Jag har även tänkt på om man ska vara helt spikrak med katten och säga som det är, men vet inte om jag har stenar nog, inte ens efter en ansenlig mängd gin, som ikväll. Vi får se vartåt det barkar. Jag kom dock även att tänka på att min tilltro till mänskligheten under de gångna veckorna både byggts upp och brutits ned på olika sätt. Den byggdes upp en morgon på pendeltåget, då jag såg en akt av sann människokärlek då en ung kvinna gav sin mössa, som hon troligtvis egentligen behövt själv eftersom det var i alla fall -10, till en uppenbarligen underklädd och troligtvis hemlös person av utländskt påbrå, som vad det verkade planerade att inta sin dagliga sömn på pendeltågslinje 36, mellan Märsta och Södertälje C. Den negativa människosynen har kommit i och med diskussionen om näthat, något som fick mig väldigt illa till mods, eftersom jag trots allt levt stora delar av mitt liv bakom en skärm.

Ansvarstagande samhällsmedborgare/Sunday Roast

Jag har idag lagat en stek med tillhörande gratäng. Känner mig väldigt vuxen och gammalmodig, eftersom jag inte spenderar söndagen i någon form av bakrus då andedräkten luktar gammal fylla, det jag orkar laga till lunch innebär att jag går till pizzerian och beställer en flottig pizza osv. Har dock inte ätit av steken eftersom jag var hembjuden till mina päron på middag, gissa vad den bestod av, jo stek och gratäng. Men det blir säkert awesome när jag börjar karva steken och tar det i matlådan.

Jag har modern av alla förkylningar just nu, är helt utdäckad och slut, orkar ingenting. Fick en flaska xylocain av läkaren, är nu slut, men förkylningen har utvecklats till nästäppa och nysningar förutom halsen som är helt paj. Blir spännande att arbeta med det här, får se om jag orkar. Drog iväg ett SMS till katten också, får se om hon är intresserad av att träffas igen, det vore trevligt även om vi bara fortsatte vänner. Men det vore cool om det blev mer. För, som vanligt, något jag saknar är just någon att dela det mesta med, någon att bry mig om och ta hand om och umgås med och vakna brevid. Jag tror min biologiska klocka har satt igång rejält, för jag tänker på sätt som jag inte tänkt särskilt mycket förut, bland annat om äktenskap och barn. Vilket skrämmer mig lite. Farsan min gifte sig med mor när han var i min ålder, och då var jag redan född. Jag har inte haft ett förhållande på fem-sex år, jag har inte träffat särskilt många kvinnor i passande ålder (jag träffar en del flickor, men det är mina elever och det vore bara fel) som är tillgängliga på de fem åren, och när jag gjort det har jag antingen varit smashed out of my mind eller blyg. Jag är normalt sett inte blyg när första kontakten är tagen, men steget upp till det är stort.

Jag börjar också tröttna på att vara det goda exemplet hela tiden, som lärare ligger det ganska stora krav på mig att just vara det, och se efter 250 elevers bästa, och själv vara moraliskt ofelbar, något maskinell, och aldrig ta någonting personligt. Jag börjar känna av den pressen ganska mycket, och det tär på mig så pass så jag inte sover (som vanligt, fast lite värre).

Snart är det den där dagen igen, den där rosenröda dagen som är överskattad och jobbig när man inte har någon att dela den med, men ganska söt när man har det. Jag misstänker att min torsdag kommer gå i bitterhetens tecken.

För övrigt saknar jag mitt skägg.

Late night debate

I fredags var det afterafterwork på menyn, efter en ansträngande vecka med sjukdom, läkarbesök och arbete. Det blev struligare än vad jag väntade mig, med vakter som satte käppar i hjulet och så vidare. Kollegan som drog igång det kom exempelvis inte in. Hur som så hamnade jag i en lägenhet på söder med ett gäng ungdomar samt en kollega, P. Kom inte hem förrns vid halv åtta i lördags, efter hetsig diskussion större delen av natten, där jag bara stått som moderator/åskådare med P, beläst som fan, mot en hetsig ensamble av hipsters som vad det verkar inte behövt jobba särskilt mycket i sina liv, men det lämnar vi därhän. Hur som ska jag nu ta det lugnt med drickat, eftersom jag sköljer med xylocainlösning tre gånger om dagen och försöker få bort en hals-grej som stör mig. Rökte för mycket gjorde jag också. Inte bra.

The one that got away/Den döende dandyn

Idag, äntligen, efter många turer skulle jag fika med den där katten från många år tillbaka. Det blev middag i hennes studentkorridor istället, mycket mycket trevligt, trots att jag hade oral rännskita och verkligen inte kunde hålla mun. Mycket catching up to do så att säga. Fett värt. Det jag trodde skulle vara en snabb fika blev snabbt fyra timmar med snack och te och grejer. Kan förhoppningsvis vara bra där. Trevligt hur som.

Idag är också Vladimir Lenins dödsdag. Och som alltid dör Dandyn. Bara så ni vet det. Imorgon är det Dropkick Murphys på Annexet, och fredag-söndag skidåkning. Oh ja.

Who's gonna be my sugar?

Det är måndagkväll igen, efter en rätt händelselös/händelsefull helg. Konstigt det där, men början av helgen var skitseg, fredagkväll spenderade jag ensam med Quizkampen och På Spåret, lördagen var rätt seg i början och jag jobbade inte som jag borde gjort, utan tänkte att jag tar det chill och jobbar imorn istället. Det gjorde jag inte, då jag drog in och träffade A&B på kvällen, dinerade lite smått, tog nått glas vin och såg Searching for Sugar Man, vilket är en jävligt skön rulle, önskar man hade den snubbens integritet. Vi får för oss att det är en bra idé att dra ut och träffa H&H och några andra, dricka nån bärs å så. Vi hinner vara på Skål! en kvart innan det stänger, och sen tillbaka till A's barre där det blir drinkar och snack. Slutar med att A blir knakelikalas tydligen, jag också, och söndagen blir ett levande helvete.

Veckan som gått har varit tung. Första veckan tillbaka på jobbet efter dålig sömn i en vecka var inte optimalt, och jag som tänkte jag skulle vila, då var inte vodkadrinkar rätt väg att gå. Jag har börjat inse att jag inte vill vara ensam längre, men att jag jobbar för mycket och har en hel del issues med mig själv som gör att det är svårt. Jag ska dock försöka styra upp fika med katten, i alla fall bygga upp någon form av relation där. Mellan jobbet, alltså.

Sista kvällen

Det är sista kvällen på julledigheten, eller jullovet kan vi kalla det, eftersom jag faktiskt har jullov eftersom jag är ferieanställd lärare. Skönt, men det var något tråkigt såhär sista veckan. Visst, det var hålligång på nyårsafton, jag var sjukt sliten framåt nyårsdagskvällen, men det var värt det. Blev tyvärr inte så att jag kom iväg och träffade katten som jag inte sett på typ 8 år (fuck, jag börjar bli gammal) utan fastnade hos A&M istället. Fett värt.

Jag hoppas det nya året bjuder på mycket glädje och roligheter, för jag har rätt stora/dyra planer för året, får se om de blir verklighet eller om det bara är drömmar som vanligt. Jag och A har ett projekt på gång, kanske  blir det publikt om ett tag, när det kommit igång lite.

Den 25-27 januari ska jag tydligen också ställa mig på laggen igen ett tag, testa om det bär. Ska bli sjukt kul faktiskt.

Längre än så sträcker sig inte planerna än, i alla fall inte i fast form, men den dyra planen som finns i bakhuvudet och som funnits där ett tag handlar om omlokalisering av mitt bohag till en mer central plats, så att säga. Det är den dyra biten. Just nu är det dock bara lite vanlig söndagsångest över något jag säkert glömt göra inför morgondagens arbetsstart.