Shit that's gotten to me

Det är rätt sent en söndag. Jag har tur, som har lov imorgon. Jag hade aldrig orkat utan lovet. Det är knappt så jag orkar med det. Under det här året, 2014, som inte alls skulle vara som skitåret 2013, har mer än brukligt gått åt helvete. Kollegor har fått kängan, jag jobbar mer än vad jag borde, får skit för det jag inte gör för att jag inte hinner med, och jobbar lite mer. Min hälsa har helt klappat ihop. Just nu sitter jag på 1/4-dels flaska Bourbon och någonstans mellan 8 och 10 öl. Det enda sättet jag pallar.

Det var tydligen 20 år sedan Kurt tog sig själv av daga. Jag kan inte säga att jag inte har förståelse för honom. Vi har, vad jag tror, vuxit ifrån oss själva i och med den tekniska utvecklingen. Ta en sådan sak som att vi jobbar jämt, inklusive när vi är på semester. Det tär på en. Att inget är hemligt tär också. Och det här börjar gå utanför ramarna.

Insikter och utkomster

Jaha, nu sitter jag här ännu en natt. Det är söndag, eller egentligen riktigt tidig måndag. Jag ska jobba om sådär 6,5 timmar. Jag sover inte. Jag kan inte. Jag fungerar inte ens på det basplanet att jag kan sova.

Jag har dock inte TBC, vilket konstaterades i veckan, rätt skönt. Men det väcker ju då tanken på vad jag har, för något är inte rätt i min kropp. Man ska inte ha så här ont, man ska kunna sova, man ska inte bli så här slut av ingenting och man ska ha minne som funkar mer än i en halvtimme. Jag måste skriva listor för mycket nu liksom. Jag funkar inte under dagtid, men hjärnan vaknar till på nätterna, och håller mig vaken.

Läser mer Uffe också, Saknaden nu, och den ger mig massa flashbacks. Han är djup ibland, och igenkänningsvärdet är kanske ibland lite för högt för mitt eget bästa. Massa saker jag inte borde tänka på egentligen, men nu börjar göra. Skulle behöva miljöombyte tror jag, åka någonstans och bara vara ett tag. Ingen alkohol, ingen press, bara chilla ut, sortera, slappna av. Som om det kommer hända. Jag funderar också på att koppla ner ett tag, ge fan i att vara online, men eftersom mycket av mitt liv och nöje finns online blir det nog svårt. Jag vet inte var jag är på väg med det här längre. Ångesten blir dock bara svårare, mer press känns. Jag vet inte hur länge jag pallar.

Saker som färgat av sig

Jag läser Jack igen, jag vet inte för vilken gång i ordningen, men jag insåg häromnatten hur mycket den färgat mig. Jag skriver i stort sett som Lundell gjorde när det begav sig, drömmer om och längtar efter ungefär samma saker och samma liv.

Jag inser också att jag inte har stenarna för att ta tag i det och göra något av det, vilket är jävligt synd. Känner också att jag stundtals saknar en riktigt förtrogen, känner att jag skulle behöva I eller någon i samma klass och med samma vetskap.

Hittade också annan skrift i min lilla svarta bok jag har bredvid sängen, nämligen att smärta är att veta vad man vill ha, men att samtidigt veta att man aldrig kan få det. Jag vet inte var det kommer ifrån, säkert någon annan.

Nu är det söndag igen, och imorgon är det måndag. Det är inte bra, då jag dels inte är uppvilad, och dels för att situationen börjar bli ohållbar rent arbetsmiljömässigt. Jag vet inte hur länge jag kommer orka, men jag måste på något sätt göra det. Så det färgar mig just nu också.

Jag vet inte varför jag skriver det här, eller vad syftet är. Men nu är det skrivet i alla fall.