Jag skulle ha fikat med en katt idag, men det blev inte av. Istället sitter jag och lyssnar på Isalus desperation-spellista på spotify, dricker Pabst Blue Ribbon och önskar att jag vore någon annanstans. Funderar även på att skaffa mig tvitter, men vet inte om jag funkar i 140-teckensformatet. Om allt bara kunde ordna upp sig någon jävla gång.

Årskrönikan 2012

Jag sitter här med den största muggen kaffe jag druckit tror jag (fyra koppar på kaffebryggaren), med Bossen på skivtallriken, och funderar över vad som egentligen hänt i herrens år 2012. Uppenbarligen gick jorden i alla fall inte under den 21 december, i stort sett inget hände den 21 december förutom att jag var sjukt bakis efter julbordet med tillhörande shotsrundor på Kellys med arbetskamraterna. Vi är ett gott gäng, särskilt när vi jobbat ett tag tillsammans liksom.

Vi kan börja där, med arbete, för det har varit en hel del sånt detta år. Jag ligger still på 171,5 timmar övertid under året, alla införskaffade under årets första fem månader eftersom jag blev tillförordnad vice IT-tekniker på jobbet, vilket lett till en hel del nattarbete/40-timmarsdagar. Sjukt arbetssamt men samtidigt sjukt välbetalt, har blivit en del dollars det här året. På arbetsfronten förändrades också arbetsförhållanden från semestertjänst till ferietjänst, som innebär sommarlov på riktigt, alltså nästan lika mycket som eleverna har. Lite längre arbetsveckor, men mycket längre ledigheter, något som varit värdefullt. Vi kan väl säga så att vi jobbar hårt, men leker hårt också.

Vi lämnar jobbet och går över på roligare saker. Årets ledighet var fantastisk tillsammans med L, då vi tog den lilla cykelturen ner till GBG och Malmö, sen tillbaka upp igen. Vill här utsträcka ett tack till honom, för den fantastiska upplevelsen och minnena, samt till alla vänliga själar vi mött på vägen. Fick mig faktiskt att börja tro på mänskligheten lite igen. En annan fantastisk upplevelse var att se Bruce Springsteen & the E street band på Ullevi i somras, rysningar i hela kroppen och den bästa julklapp/födelsedagspresent jag någonsin givit bort, till Isalu och med Isalu. Det har säkerligen hänt en hel del annat under året, men mitt minne sviker litegrann eftersom jag ett tag har lidit av sömnbrist och gått på automatik.

Annan bra sak som hänt under året är att en sann broder och vapendragare lämnat Alma Mater och flyttat till Tokholm, nämligen A, och vi har väl stundtals gjort staden osäker vissa kvällar, och bland annat satt personbästa i antal öl.

Jag tar och fortsätter året i listform istället:

Årets Drink: French 75. Gammal drink från första världskriget, men jävlar i min själ vad den slår till och den är god som tusan. Bubblare här är Pabst Blue Ribbon, hipsterbärsen, eftersom jag tydligen börjar bli hipster som fan.

Årets Surrealism: När jag efter en sen kväll på Kellys (personbästa, check) så att säga offrar en balkongstol till gudarna via närstridsövningar. Bubblare: Att tycka det är en bra idé att gå ut och dricka bärs efter 40 timmar vaken och nätverksarbetande.

Årets Sorg: Att jag inte kunnat träna som folk, dels pga trasig axel, dels pga schematekniska problem och allmän ohälsa. Det ska jag ta igen nästa termin, har en match i sommar med en fd Elev.

Årets Spelning: Bruce Springsteen på Ullevi. Tack Fredwurst för att du köpte tillräckligt med plåtar, så jag kunde köpa två av dig. Bubblare: Stone Sour på Annexet, tung rock, hes röst, och bra stämning i vintern.

Årets Plagg: En M65-jacka i mil-spec, som jag nu kommer kunna gå i resten av livet. Gjord för krig betyder att den håller. Bubblare: Rutig flanellskjorta (hipster men skönt som fan) och Corcoran Jump Boots designade 1941 för fallskärmsjägarna i amerikanska armén, hemska att gå in, men fantastiska kängor.

Årets Skiva/Låt: Skivan är Die Antwoords Ten$ion, skön Sydafrikansk techno/rave/hiphop, på en blandning av engelska och afrikaans, låter konstigt men är lagom dwanky. Låten är dock inte från den skivan, utan är från SMC Lähiörotat, en finsk hiphopgrupp, och låten heter Northside Nagetti, och låter som om den skulle passa nittitalet, men den är från 2009. Det skiter jag i, lyssnar inte jättemycket på ny musik i alla fall.

Årets stad: Måste bli Göteborg på något sätt, har varit där ett antal gånger under året, alltid trevligt liksom. Tätt följd av Örebro, som jag spenderat betydligt mindre tid i känns det som, men jag hoppas det ändras under kommande år.

Årets Transportmedel: Självklart cykeln, ett nytt intresse som kan bli riktigt dyrt, men samtidigt hälsosamt. Ska bara lära mig köra fixed också. Bubblare: Pendeltåget. Åker skiten varje morgon och varje kväll.

Jag lämnar här med listningen av året, eftersom jag är skitdålig på att komma på vad mer som ska listas, och vad mer som ska kommas ihåg. Ingen nämnd ingen glömd så att säga. Det har varit ett år som en bergodalbana, toppar och dalar, ilska och glädje.

Jag ser fram emot 2013, och som vår horkarl till kung tar jag nu och vänder blad, riktar blicken framåt och fortsätter köra på. Helst på cykeln.

Tolv riktiga skålpund galenskap

Igår, såhär i juletiderna, befann jag mig hemma hos A och B, med N, och åt en strålande middag på italienska köttbullar och pasta, med ett vin till. God stämning all around, trots viss förkylning hos vissa i sällskapet, och viss skepticism till grannens beteende. Vi åt i godan ro, med viss noja i sällskapet, och gick och satte oss framför teven och snackade skit.

Plötsligt ljud utanför dörren, hög röst. Vi trodde det var grannen, det var ordningsmakten som ville in i grannens lägenhet pga hans läkare som ringt och varit orolig. Med rätta, visade det sig, då grannen inte öppnade dörren trots upprepade uppmaningar, så ordningsmakten börjar bryta upp den. Grannen finner det då lägligt att via en brandstege ta sig upp på taket, i strumpor och t-shirt, och sätter sig med armarna i kors på taknocken. Ordningsmakten var nu inne i lägenheten, men var tvungen att tillkalla brandförsvaret med stegbil, eftersom det var snö och is ute på taket och det var en jävla risk att ta sig ut där för polisen. Stegbilen behövdes dock inte, utan ordningsmakten lyckades tala ner grannen från taket, och ner i hissen och bort med grannen. Var enligt mina vänner inte första gången personen i fråga omhändertogs, och uppenbarligen har personen inte skött sin medicinering som den borde, och fick någon form av bryt. Eventuellt blir det nu en lägenhet ledig i kåken på obestämd framtid...

Det är sorgligt att en människa kan hamna i kläm sådär, med sina psykiska problem. Det är också läskigt att de går på gatorna som alla andra, och är väldigt otillräkneliga och oberäkneliga. Jag förespråkar ingen form av tvångsinskrivning när man inte är farlig, men när personen i fråga är våldsam, paranoid och uppträder hotfullt kan det vara läge att faktiskt institutionalisera personen i fråga ett tag, få den medicinerad och se till så det finns en möjlighet att personen faktiskt mår så bra som den kan när den släpps från institutionen, och framför allt inte utgör risk för varken sig själv eller andra.

Bara mina två cent.

Är vi lyckliga nu?

Det är helgtider, som det heter på utrikiska, alltså Jul. Jag är ledig, eftersom jag har ett sådant jobb som tillåter mig att vara det över julen, eller jag behöver i alla fall inte befinna mig på arbetsplatsen. I torsdags var det julbord på Tyrol för större delen av företaget, trevlig tillställning med mycket mat, särskilt det kallskurna var riktigt gott, och det skämtades friskt under eftermiddagen om att äta bäver, eftersom en av kollegorna inte riktigt förstod den ekivoka omskrivningen. Mycket roligt helt enkelt.

Idag är det dagen före dopparedan, men det blir nog inget dopp i grytan för mig. Har precis tagit mig en kopp glögg i min solohet i barren, och på något sätt känns det inte som jul. Diverse olika välgörenhetsorganisationer försöker i år igen skäms-tvinga in oss i att köpa grejer som ska hjälpa tredje världen. Inget ont om detta i denna kommersialismens högtid, men det känns som om helvetet aldrig kommer ta slut, att världen helt plötsligt inte kommer bli fantastisk och så vidare. Jag kanske är väl bitter. Det finns dessutom en hel del i den så kallade första världen som inte heller mår fantastiskt bra, er käre skribent är en av dem. Och jag har det ändå relativt bra. Det jag saknar lite är någon att dela det med. Men det jag vill ha fram är att även i denna överflödets högtid är vi fan inte lyckliga. Man kan inte köpa lycka.

Jag kommer i dagarna också trolla fram en krönika och lite "best of 2012"-listor här, försöker återuppväcka skrivandet lite men det är svårt. Går kanske nu när jag är ledig ett tag.

En kort uppdatering.

Mina betraktelser efterfrågades tidigare idag, och jag vet att jag inte skrivit mycket å det senaste, andra saker har kommit i vägen. Nu är jag här igen i alla fall, och något bakfull på det.

Julfest igår på D28, väldigt värt och roligt. Konstaterar att folk inte känner igen mig längre pga ett stort skägg och inget hår på huvudet. Var i polarnas lägenhet vid fyra i morse, kom inte hem till min egen barre före fyra i eftermiddags. Jag hade också en tanke med inlägget, men den försvinner och kommer upp och försvinner igen, flyktig som en sommarnatt.

Jag har börjat inse att ensamheten jag lever i tär på mig, och vill gärna ha någon vid min sida, någon att vakna bredvid eller prata om dagen med, någon som är intresserad och någon som jag får ta hand om, för jag är dålig på att bara ta hand om mig själv. Är rejält förkyld igen nämligen, med en hals som sandpapper, jag kommer inte ihåg när jag inte hade antingen huvudvärk eller feber sist, och när jag sov mer än sex timmar i sträck. Jag skulle behöva det. Väldigt mycket. Jag ska försöka boka in en sömnutredning under julhelgen, för att ställa det till rätta.

Jag är säkert sist på bollen här också, men snön kom på riktigt till huvudstaden i veckan. Panik utbröt, infrastrukturen bröt ihop (ryktas det om i alla fall) och folk började hjälpa varandra. Panik utbröt också på jobbet, något jag har väldigt lite förståelse för då arbetsplatsen är safe, det finns värme, det finns möjlighet att lösa saker, ville eleverna snabbt överge skolan för att försöka komma med "sista bussen" innan trafiken drogs in, och så vidare. Allting byggde på lösa rykten, men undervisning gick inte att bedriva. Något som irriterade mig var att man drog slutsatser utan att ens veta grundläggande fakta, något som jag undviker i så många lägen som möjligt, för att istället ta reda på saker och sedan lösa dem.

Har också konstaterat att jag inte hinner umgås med alla jag vill umgås med, dels på grund av avstånd och dels på grund av tidsbrist. Något att jobba med under nästa år. Roligt dock när tappade kontakter (i det här fallet flera år) plockas upp igen, något som sker under nyåret. Mycket vatten har väl runnit under broarna, men mycket är fortfarande det samma.

Just nu vill jag cykla.