Någon form av best

Jag känner mig som någon form av best, eller för att ta det i Metallicas termer "Some kind of Monster" just nu, eftersom jag fortfarande skamsköljer sedan den gångna aftonen. Jag känner mig som ett monster som inte längre hör hemma i civiliserade världen, utan behöver så mycket plats som möjligt för att hantera mig själv. Tilläggas bör att jag i afton slagit i mig en pava rosé samtidigt som jag såg Nineties vilket tog mig tillbaka till när jag började gymnasiet rent musikmässigt, vilket samtidigt väckte vissa känslor som kom därmed, bland annat om Katten som jag skrev om igår. Samtidigt bör jag för länge sedan ha gått i däck, eftersom jag slagit i mig en pava rosé samt en icke försumbar mängd gin, men jag är fortfarande relativt logisk och stringent. (Försäsongsträningen för i år har varit omfattande).

I morgon börjar min sommars träning, med löpning. Jag har nästan ett år att ta igen när det kommer till kondition och smidighet, och jag kommer behöva arbeta med min kropps motstånd och vikt för att vara där jag var för mindre än 18 månader sedan. Eftersom jag till min karaktär är tämligen binär kommer jag kunna pusha mig själv till nästan det jag vill. Jag ska ner på under timmen på en mil. Och sedan kunna hålla det i ungefär 4 timmar. Notera att jag inte mäter distans utan tid. Jag ska palla.

Jag ska också under sommaren tatuera mig vad det känns som, och hålla ett gammalt löfte till just Katten, där jag lovat att gadda in det första hon ritar upp som arkitekt som blir konstruerat, även om det är är ett uthus. Eftersom jag själv var med och byggde på friggeboden eller vad man ska kalla den så ska någon aspekt av den tatueras in. Jag står vid mitt ord.

Had it, lost it (eller allt det som jag ångrar att jag gjorde eller inte gjorde)

Det är tre dagar kvar till semestern. Något som känns förbannat skönt och behövligt nu efter att läkaren för någon månad sedan sa att jag faktiskt slitit ut mina talorgan, och alltså bör hålla käft, något som i min yrkesbana är sjukt svårt. Så det kanske blir en tyst sommar. Har precis varit på enda visningen av Brian de Palmas "Passion". De Palma hade det ett tag, han har gjort en del bra film, men "Passion" tappade i karaktärerna och i handlingen. Det var dock inte det det här skulle handla om, utan mer vad som bubblade upp under resan hem, nämligen mitt gamla, ältade före detta förhållande. Det kommer upp med jämna mellanrum. Just idag var det hur det tog slut, och vilket as jag faktiskt var, och hur det jag gjorde inte var okej. Lång historia kort, avslutade ett treårigt förhållande över telefon. Känns inte ok, även fast jag var "ung" när jag gjorde det. Har fortfarande inte haft förhållande efter det, och det här var 2007. Måste kanske sluta tänka snart, men det går inte. Jag undrar lite vad jag gjort för att få det så här.

Pratade lite med katten också, hon är tydligen på väg ifrån landet, så som hon planerat. Vet inte om det är tillfälligt eller permanent. Där har jag tydligen vilat på mina lagrar för länge, så där kommer det inte heller bli något vad jag gissar. Också något jag ångrar att jag inte gjorde, att jag inte hade stenar nog för det.

Den här moderna världen är egentligen inget för mig, jag hanterar den inte. Första gången jag sov typ en hel natt var i natt, och jag höll nästan på att inte komma upp i morse. Jag är tydligen en helt trasig människa.