Jag skulle ha fikat med en katt idag, men det blev inte av. Istället sitter jag och lyssnar på Isalus desperation-spellista på spotify, dricker Pabst Blue Ribbon och önskar att jag vore någon annanstans. Funderar även på att skaffa mig tvitter, men vet inte om jag funkar i 140-teckensformatet. Om allt bara kunde ordna upp sig någon jävla gång.

Årskrönikan 2012

Jag sitter här med den största muggen kaffe jag druckit tror jag (fyra koppar på kaffebryggaren), med Bossen på skivtallriken, och funderar över vad som egentligen hänt i herrens år 2012. Uppenbarligen gick jorden i alla fall inte under den 21 december, i stort sett inget hände den 21 december förutom att jag var sjukt bakis efter julbordet med tillhörande shotsrundor på Kellys med arbetskamraterna. Vi är ett gott gäng, särskilt när vi jobbat ett tag tillsammans liksom.

Vi kan börja där, med arbete, för det har varit en hel del sånt detta år. Jag ligger still på 171,5 timmar övertid under året, alla införskaffade under årets första fem månader eftersom jag blev tillförordnad vice IT-tekniker på jobbet, vilket lett till en hel del nattarbete/40-timmarsdagar. Sjukt arbetssamt men samtidigt sjukt välbetalt, har blivit en del dollars det här året. På arbetsfronten förändrades också arbetsförhållanden från semestertjänst till ferietjänst, som innebär sommarlov på riktigt, alltså nästan lika mycket som eleverna har. Lite längre arbetsveckor, men mycket längre ledigheter, något som varit värdefullt. Vi kan väl säga så att vi jobbar hårt, men leker hårt också.

Vi lämnar jobbet och går över på roligare saker. Årets ledighet var fantastisk tillsammans med L, då vi tog den lilla cykelturen ner till GBG och Malmö, sen tillbaka upp igen. Vill här utsträcka ett tack till honom, för den fantastiska upplevelsen och minnena, samt till alla vänliga själar vi mött på vägen. Fick mig faktiskt att börja tro på mänskligheten lite igen. En annan fantastisk upplevelse var att se Bruce Springsteen & the E street band på Ullevi i somras, rysningar i hela kroppen och den bästa julklapp/födelsedagspresent jag någonsin givit bort, till Isalu och med Isalu. Det har säkerligen hänt en hel del annat under året, men mitt minne sviker litegrann eftersom jag ett tag har lidit av sömnbrist och gått på automatik.

Annan bra sak som hänt under året är att en sann broder och vapendragare lämnat Alma Mater och flyttat till Tokholm, nämligen A, och vi har väl stundtals gjort staden osäker vissa kvällar, och bland annat satt personbästa i antal öl.

Jag tar och fortsätter året i listform istället:

Årets Drink: French 75. Gammal drink från första världskriget, men jävlar i min själ vad den slår till och den är god som tusan. Bubblare här är Pabst Blue Ribbon, hipsterbärsen, eftersom jag tydligen börjar bli hipster som fan.

Årets Surrealism: När jag efter en sen kväll på Kellys (personbästa, check) så att säga offrar en balkongstol till gudarna via närstridsövningar. Bubblare: Att tycka det är en bra idé att gå ut och dricka bärs efter 40 timmar vaken och nätverksarbetande.

Årets Sorg: Att jag inte kunnat träna som folk, dels pga trasig axel, dels pga schematekniska problem och allmän ohälsa. Det ska jag ta igen nästa termin, har en match i sommar med en fd Elev.

Årets Spelning: Bruce Springsteen på Ullevi. Tack Fredwurst för att du köpte tillräckligt med plåtar, så jag kunde köpa två av dig. Bubblare: Stone Sour på Annexet, tung rock, hes röst, och bra stämning i vintern.

Årets Plagg: En M65-jacka i mil-spec, som jag nu kommer kunna gå i resten av livet. Gjord för krig betyder att den håller. Bubblare: Rutig flanellskjorta (hipster men skönt som fan) och Corcoran Jump Boots designade 1941 för fallskärmsjägarna i amerikanska armén, hemska att gå in, men fantastiska kängor.

Årets Skiva/Låt: Skivan är Die Antwoords Ten$ion, skön Sydafrikansk techno/rave/hiphop, på en blandning av engelska och afrikaans, låter konstigt men är lagom dwanky. Låten är dock inte från den skivan, utan är från SMC Lähiörotat, en finsk hiphopgrupp, och låten heter Northside Nagetti, och låter som om den skulle passa nittitalet, men den är från 2009. Det skiter jag i, lyssnar inte jättemycket på ny musik i alla fall.

Årets stad: Måste bli Göteborg på något sätt, har varit där ett antal gånger under året, alltid trevligt liksom. Tätt följd av Örebro, som jag spenderat betydligt mindre tid i känns det som, men jag hoppas det ändras under kommande år.

Årets Transportmedel: Självklart cykeln, ett nytt intresse som kan bli riktigt dyrt, men samtidigt hälsosamt. Ska bara lära mig köra fixed också. Bubblare: Pendeltåget. Åker skiten varje morgon och varje kväll.

Jag lämnar här med listningen av året, eftersom jag är skitdålig på att komma på vad mer som ska listas, och vad mer som ska kommas ihåg. Ingen nämnd ingen glömd så att säga. Det har varit ett år som en bergodalbana, toppar och dalar, ilska och glädje.

Jag ser fram emot 2013, och som vår horkarl till kung tar jag nu och vänder blad, riktar blicken framåt och fortsätter köra på. Helst på cykeln.

Tolv riktiga skålpund galenskap

Igår, såhär i juletiderna, befann jag mig hemma hos A och B, med N, och åt en strålande middag på italienska köttbullar och pasta, med ett vin till. God stämning all around, trots viss förkylning hos vissa i sällskapet, och viss skepticism till grannens beteende. Vi åt i godan ro, med viss noja i sällskapet, och gick och satte oss framför teven och snackade skit.

Plötsligt ljud utanför dörren, hög röst. Vi trodde det var grannen, det var ordningsmakten som ville in i grannens lägenhet pga hans läkare som ringt och varit orolig. Med rätta, visade det sig, då grannen inte öppnade dörren trots upprepade uppmaningar, så ordningsmakten börjar bryta upp den. Grannen finner det då lägligt att via en brandstege ta sig upp på taket, i strumpor och t-shirt, och sätter sig med armarna i kors på taknocken. Ordningsmakten var nu inne i lägenheten, men var tvungen att tillkalla brandförsvaret med stegbil, eftersom det var snö och is ute på taket och det var en jävla risk att ta sig ut där för polisen. Stegbilen behövdes dock inte, utan ordningsmakten lyckades tala ner grannen från taket, och ner i hissen och bort med grannen. Var enligt mina vänner inte första gången personen i fråga omhändertogs, och uppenbarligen har personen inte skött sin medicinering som den borde, och fick någon form av bryt. Eventuellt blir det nu en lägenhet ledig i kåken på obestämd framtid...

Det är sorgligt att en människa kan hamna i kläm sådär, med sina psykiska problem. Det är också läskigt att de går på gatorna som alla andra, och är väldigt otillräkneliga och oberäkneliga. Jag förespråkar ingen form av tvångsinskrivning när man inte är farlig, men när personen i fråga är våldsam, paranoid och uppträder hotfullt kan det vara läge att faktiskt institutionalisera personen i fråga ett tag, få den medicinerad och se till så det finns en möjlighet att personen faktiskt mår så bra som den kan när den släpps från institutionen, och framför allt inte utgör risk för varken sig själv eller andra.

Bara mina två cent.

Är vi lyckliga nu?

Det är helgtider, som det heter på utrikiska, alltså Jul. Jag är ledig, eftersom jag har ett sådant jobb som tillåter mig att vara det över julen, eller jag behöver i alla fall inte befinna mig på arbetsplatsen. I torsdags var det julbord på Tyrol för större delen av företaget, trevlig tillställning med mycket mat, särskilt det kallskurna var riktigt gott, och det skämtades friskt under eftermiddagen om att äta bäver, eftersom en av kollegorna inte riktigt förstod den ekivoka omskrivningen. Mycket roligt helt enkelt.

Idag är det dagen före dopparedan, men det blir nog inget dopp i grytan för mig. Har precis tagit mig en kopp glögg i min solohet i barren, och på något sätt känns det inte som jul. Diverse olika välgörenhetsorganisationer försöker i år igen skäms-tvinga in oss i att köpa grejer som ska hjälpa tredje världen. Inget ont om detta i denna kommersialismens högtid, men det känns som om helvetet aldrig kommer ta slut, att världen helt plötsligt inte kommer bli fantastisk och så vidare. Jag kanske är väl bitter. Det finns dessutom en hel del i den så kallade första världen som inte heller mår fantastiskt bra, er käre skribent är en av dem. Och jag har det ändå relativt bra. Det jag saknar lite är någon att dela det med. Men det jag vill ha fram är att även i denna överflödets högtid är vi fan inte lyckliga. Man kan inte köpa lycka.

Jag kommer i dagarna också trolla fram en krönika och lite "best of 2012"-listor här, försöker återuppväcka skrivandet lite men det är svårt. Går kanske nu när jag är ledig ett tag.

En kort uppdatering.

Mina betraktelser efterfrågades tidigare idag, och jag vet att jag inte skrivit mycket å det senaste, andra saker har kommit i vägen. Nu är jag här igen i alla fall, och något bakfull på det.

Julfest igår på D28, väldigt värt och roligt. Konstaterar att folk inte känner igen mig längre pga ett stort skägg och inget hår på huvudet. Var i polarnas lägenhet vid fyra i morse, kom inte hem till min egen barre före fyra i eftermiddags. Jag hade också en tanke med inlägget, men den försvinner och kommer upp och försvinner igen, flyktig som en sommarnatt.

Jag har börjat inse att ensamheten jag lever i tär på mig, och vill gärna ha någon vid min sida, någon att vakna bredvid eller prata om dagen med, någon som är intresserad och någon som jag får ta hand om, för jag är dålig på att bara ta hand om mig själv. Är rejält förkyld igen nämligen, med en hals som sandpapper, jag kommer inte ihåg när jag inte hade antingen huvudvärk eller feber sist, och när jag sov mer än sex timmar i sträck. Jag skulle behöva det. Väldigt mycket. Jag ska försöka boka in en sömnutredning under julhelgen, för att ställa det till rätta.

Jag är säkert sist på bollen här också, men snön kom på riktigt till huvudstaden i veckan. Panik utbröt, infrastrukturen bröt ihop (ryktas det om i alla fall) och folk började hjälpa varandra. Panik utbröt också på jobbet, något jag har väldigt lite förståelse för då arbetsplatsen är safe, det finns värme, det finns möjlighet att lösa saker, ville eleverna snabbt överge skolan för att försöka komma med "sista bussen" innan trafiken drogs in, och så vidare. Allting byggde på lösa rykten, men undervisning gick inte att bedriva. Något som irriterade mig var att man drog slutsatser utan att ens veta grundläggande fakta, något som jag undviker i så många lägen som möjligt, för att istället ta reda på saker och sedan lösa dem.

Har också konstaterat att jag inte hinner umgås med alla jag vill umgås med, dels på grund av avstånd och dels på grund av tidsbrist. Något att jobba med under nästa år. Roligt dock när tappade kontakter (i det här fallet flera år) plockas upp igen, något som sker under nyåret. Mycket vatten har väl runnit under broarna, men mycket är fortfarande det samma.

Just nu vill jag cykla.

The arse end of the world

Jag befinner mig nu inte hemma, utan en massa mil åt fel håll, i vad som bara kan beskrivas som ett whisky tango-paradis. Släktsammankomst. Kommer kanske suga en hel del. Det finns ingen chans i helvetet att jag genomlider det nykter dock. Redan på ginet.

Jag börjar bli riktigt folkful dessutom. Dock är det skönt att rakas hos en riktig barberare, har tagit bort en stor mängd skägg, som jag sparat sen när eleverna gick på sommarlov. Det är fortfarande kvar, men lite mindre uteliggaraktigt.

Konstigt mentalt stadie

Just nu befinner jag mig i ett konstigt mentalt stadium av mitt liv. Jag sover inte särskilt mycket, vaknar alldeles för tidigt och kan inte somna om. Har varit så några veckor. Verkar inte bli bättre, vilket suger och tröttar ut mig. Har ännu inte satt foten nere på Slagskeppet heller för att träna den här terminen, men det ska jag göra relativt snart. Torsdag.

Igår skulle jag köra en hårddiskrensning av kanelbullen, med hjälp av starkvaror som inhandlats för ett tag sen. Jag hade en legendarisk Fear and loathing in Las Vegas med mig till A, för att festa till det lite. Såg en match, drack en del öl och annat, bland annat French 75. Vi drog visst ut sen på Kåken, men här sneade jag ut, gick förbi Max där det blev nått tjafs med mina dollars, sen pendeln hem, vaknade i fucking Märsta igen. Taxi hem, tjall med kortet i bilens läsare, kontanter, hem, sov. Vaknade för tidigt som vanligt. Saker rullar inte min väg längre.

Bajsmackor

Idag är jag en inte så glad campare. Har de senaste dagarna fått en del öppna och förtäckta bajsmackor på mitt jobb, från en herre som har huvudet och tummen i samma kroppsöppning, och sagda öppning kommer nog aldrig lukta tvål.

Först får jag ett schema som omöjliggör thaiboxningsträning på tisdagar, och även omöjliggör kvalitet i undervisningen på samma dag. Sen får jag höra att jag anser att eleverna är dumma i huvudet, vilket jag självklart inte gör, gjorde jag det skulle jag fan inte jobba där jag jobbar. Idag får jag dessutom förtäckt höra från min gode IT-kollega, som hört det från personen med kroppsöppningen, att anledningen till att eleverna i samhällskunskap inte klarat kursen beror på att jag lägger ner för lite tid på kursen och för mycket på IT, samtidigt som ITn förväntas fungera. Hej dubbla budskap. Igår ilskesprang jag 4,5 km på under 20 minuter för att jag var så lack, idag vet jag inte vad jag ska göra. Det känns just nu jävligt otacksamt att vara jag.

Surrealism/En vanlig kväll på Kellys

Det är ju helg nu igen. Eller ja, det är söndag, och gårdagen gick av förklarliga skäl bort. I torsdags tränade jag med A, ganska hårt men jävligt skönt. Tanken var att vi skulle ta en cykeltur i fredags, men pga halvtaskigt väder strök vi den idéen och möttes upp för lite öl på söder istället. Inget konstigt med det, jag fick ner M också som tog en drink och spelade lite på Jack Vegas-grejerna. En öl blev flera, osäker på hur många, och sen tog jag av någon anledning en bulle hem istället för nattbussen, vilket jag inte vet varför.

När jag kommer till Väsby pröjsar jag, stiger ur och ser en dam ligga i diket, uppenbarligen berusad och lite vilse. Bestämmer mig för att vara en riktig mensch och leda hem sagda person till sig. Stannade och snackade lite, Bob's yer uncle och helt plötsligt är klockan fem och en balkongstol har gått åt helvete och jag är på väg hem.

Det var en konstig kväll, så gårdagen präglades av en känsla av surrealism, en del sömn och trötthet, samt en undran över hur många öl jag egentligen drack eftersom det var Kellys, jag var där med sexhundra och hade en hundring kvar när jag vaknade. Ölen kostar 24 bagis...

Den stora mannen kom till staden/ Tre nätter, tre soffor

Jag har åter igen varit ute och farit ett tag, tre dagar närmare bestämt. Jag hade ju två biljetter till Bruce Springsteen på Ullevi, varav en var Isalus julklapp. Och jag var inbjuden till chiliafton hos Isalus vän AW kvällen innan spelningen, när Springsteen spelade sin första spelning i Göteborg, alltså i fredags.

Biljetterna låg dock hos Wurst i peking, så jag for ner dit i torsdags och hämtade dem samt tog någon öl och en bit mat på Black Lion, en trevlig pub med bra ölutbud. Föll jävligt snabbt tillbaka i samma mönster som när jag pluggade tillsammans med Wurst, det var nice. Slaggade givetvis på hans soffa också, känner inte så många i peking liksom.

Hur som, for fredagen ner till GBG, tog mig till AW utan att passera Isalus barre, och började genast socialisera samt hjälpa till med maten. Sjukt trevlig afton följde, goda drycker förtärdes i en ansenlig mängd och en hel del saker diskuterades. Det blev sent, jag spenderade natten på AWs soffa (ny soffa för mig som under LKPG-tiden var typ första soffprovare). Chill-frukost, besök på en helt underbar kryddaffär med inhandlande av diverse chiliprodukter, bland annat världens starkaste chilifrukt, och sen hem till Isalu för att börja peppa lite för kvällens stora urladdning. Det spöregnade dock sådär charmigt mycket...

Middag på stan, positive vibes, och det slutade regna lagom till att ställa sig på planen på Ullevi och invänta magi. Om ni inte läst recensionerna, gör det. Och det stämmer. Det var mitt livs konsert, och det kommer bli svårt att toppa den, någonsin. Bruce & E street band var på sjukt bra humör, giggade i tre timmar och fyrtio minuter, spelade sjukt många bra låtar, både hits och annat. Det var, kort och gott, ett väckelsemöte för 66500 personer. Jag fick gåshud mer än en gång, bara stod och tokflinade vissa låtar, och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Mäktig upplevelse. Toppen för mig var när de spelade "the River", min personliga favoritlåt, och i stort sett hela Ullevi sjöng. Stundtals behövde inte ens bossen sjunga, för det gjorde alla andra. Fantastiskt.

Det är ett gott liv/Tre veckor på vägarna

Ja, jag vet att det var ett långt tag sen jag sist gjorde mig hörd i bloggform, men det får ni ha lite överseende med, kära läsare. Har inte känt att jag haft mycket att berätta heller, så då är det väl lika bra att vakta sin tunga? Eller?

Hur som, jag har de senaste typ tre veckorna (från midsommardagen och framåt) befunnit mig på semester, närmare bestämt cykelsemester genom de mer tätbefolkade regionerna av det avlånga land som är Sverige, eller som Veiron kallar det: "Bromsspåret i kalsongerna". Tanken var att vi skulle fara tidigare, men min reskamrat L var sjuk, och det är inte läge att ge sig av på en expedition utan riktigt fasta punkter när man är sjuk, så vi väntade ut det och for så fort han vart frisk.

Resan började med lite strul, eller ja, innan vi ens kommit iväg, eftersom mitt framdäck bestämde sig för att släppa ut all luft. Efter en pumpning gav vi oss iväg något senare än beräknat.

Nu är det väl kanske läge att gå igenom rutten lite snabbt, liksom hur vi cyklade och sådär: Vi började i Väsby, där jag bor, men L cyklade från hans hemort utanför Vingåker upp hit först, så han har cyklat något längre än mig. Hur som, planen var att ta Stockholm-Askersund-Göteborg-Malmö-Simrishamn-Västervik-Vingåker/Stockholm, något som vi nästan gjorde. Vi kom i alla fall till Vingåker och Katrineholm, där A fick hämta upp mig eftersom det var en alldeles för lång tur till Södertälje och pendeltåget. Vi har alltså cyklat en sådär 10 mil om dagen i totalt 21 dagar, med två längre stopp än en natt, nämligen i Örebro där en dag regnade bort, och i Västervik eftersom det var visfestival.

I korthet har det varit en fantastisk resa, vi har träffat många trevliga människor och varit med om lite saker, men ändå förhållandevis strapatslöst. Första etappen gick mellan Väsby och Dingtuna utanför Västerås, allt var frid och fröjd förutom att det är sjukt dåligt skyltat i regionen så det blev en snabb sväng i Kalhäll istället för Enköpingsvägen i början, men vi hittade tillslut och tog oss hela vägen fram så att säga. Inte för att vi planerat att stanna i Dingtuna, men det var en lagom etapp. Upp med tältet på Dingtunavallen i ett hörn, det var lördag så det var några skrölande ungdomar som tyckte att vi skulle med på fest när vi skulle sova, så vi sov. Det småregnade också hela dagen typ, så lite fuktig var man. Dag två, Dingtuna-Örebro, helt strapatslöst förutom att vi mötte D&D i en bil som stannade och snackade lite skit innan de for åt sitt håll och vi åt vårt. Dag tre regnade som sagt bort, men vi passade på att handla lite viktiga cykeldelar av slaget bromsklossar, eftersom vi märkte att mina bak och L's fram var liksom borta av olika anledningar. Dagen efter det, den fjärde i ordningen, tog vi oss en kort sträcka ner till Askersund och kollo och hälsade på. Skönt att se gamla kamrater och vissa av deltagarna. Det är efter den här dagen etapperna börjar bli lite suddiga, men jag vet att vi cyklade genom Karlsborg med Skövde som slutmål, men är osäker. Hur som tog vi oss över där och campade mellan Skövde och Skara, frukost och en välsignelse av en gammal Cykelhjälte i sistnämnda innan vi for till Trollhättan för lite katastrofturism och kollade på Saab-fabriken (vi kom på i efterhand att frågan kanske var lite känslig på orten). Vid det här laget hade mina knän, särskilt vänstra, börjat göra ordentligt ont eftersom jag inte är van att cykla så här mycket och dessutom körde oväxlat genom hela, så det blev relativt lugnt tempo.

Mardrömssträckan var mellan Trollhättan och Kungälv med stopp i Lilla Edet för lunch, då mina knän var helt väck och varje tramptag högg. Dessutom blåste det motvind som själva fan efter Göta älv, så det var som att cykla i sirap. Vi gjorde halt i Kungälv och slog faktiskt upp tältet på en camping (för enda gången på hela resan) och tog en välbehövlig dusch. Dagen efter, en kort etapp till Göteborg, lunch på Gamle Port med skittaskig service, sen hem till Isalu där vi fick sovplats, men innan läggdags ut på stan och prova på lite olika öl på City Pub (med ett gäng rejält förfriskade makrillar) och Flying Barrel, mycket trevligt. Tack Isalu också, superbt värdskap och fantastisk frukost. Vidare söderut morgonen efter, Göteborg har fantastiskt bra skyltade cykelleder. Kollade in lite slott mellan GBG och Kungsbacka, sen vidare ner mot Varberg, camp i ett sommarstugeområde och stormköksmiddag som var fantastiskt god. Upp och hoppa, vidare mot Halmstad via Falkenberg, trevlig cykeltur efter kusten med bra väder och så. Det var också här någonstans vi tog det första badet på resan, i ett rätt kallt hav, dels för att tvätta av oss och dels för att skölja ur cykelbyxorna lite. Söder om Halmstad campade vi på Hökaklubbens mark, träffade P som såg till att vi hade tillgång till toalett och även struntade i campingavgiften, förbannat trevlig snubbe. Vidare sen ner mot Ängelholm via glidarorten Båstad, där många fina bilar syntes på vägarna. Vi var även ut på udden en sväng till Hovs Hallar, världens längsta uppförsbacke men sen troligtvis resans två snabbaste mil i nedförs. Utanför Ängelholm besökte vi en vägkyrka för att låna muggen, träffade på ett gäng pensionärer och fick då kaffe och information om Gösta Carlsson, som 1946 såg ett ufo utanför Ängelholm och därefter rest ett monument. Här inföll också resans första punktering, som drabbade mig efter sådär 90 mil, och som sedan skulle följas av ett antal i Skåne och två i Småland. Dagsetappen blev alltså något kortare än beräknat, men vi kom till Helsingborg morgonen efter istället, och ut ur Helsingborg fick vi hjälp av en gammal Cykelhjälte som följde med oss hela vägen till Landskronavägen. Målet var Malmö, sagt och gjort, in på vandrarhem och sedan mötas upp med en dam vid namn A som guidade oss runt och en middag, som tyvärr vek av innan vi började prova öl på Malmö Brygghus. Har ni möjlighet, testa deras pilsner.

Malmö en natt, sen vidare ner till Ystad och Smygehuk, för orginalresans slutpunkt (planen var Treriksröset-Smygehuk, men det gick inte) och sedan in i Skåne igen på jakt efter tältplats. Skåne är vääääääldigt uppodlat, men vi hittade en skog i Toarp, som efter lite hjälp av ett trevligt par slutade med att vi campade på deras tomt och fick höra lite storys om det mesta.

Vidare morgonen efter mot Simirishamn i den tjockaste dimma jag varit med om, såg knappt handen framför sig, vi tänkte vi skulle slänga en kik på Glimmingehus där i dimman, så det gjorde vi. I Simris en lunch och sedan guidad tur av RM1, en skön skåning L träffade tillsammans med brorsan RM2 i Norge. Skönt häng, sen mot gården i Gärsnäs för att möta upp RM2 och T, som bjöd på sovplats, ett bad i en sjö och grillemad. Fanimig fantastiskt trevligt. Men, även fast vi var sugna, bröt vi inte vår policy om ett ställe-en natt utan for vidare mot Kristianstad för att kolla in den staden. Enda dagen på resan det regnade hela tiden typ. Kristianstad hade någon form av stadsfestival på g, och vi blev påsprungna av en välmarinerad nazist som var förvånad över att jag visste vem Leifi är, kändes nästan som jag skulle åka på däng där. Eftersom Kristianstad inte är så långt ifrån Vinslöv tänkte vi att bangolf vore en bra start på lördagsmorgonen, så ut dit for vi i regnet, kollade öppettiderna och insåg att det fan inte blir någon bangolf. Landskapsbyte återigen, in i Blekinge via Ronneby med en fantastisk kinamiddag till Karlskrona, och resans bästa ställe att campa, nämligen i Hajvar, ett naturreservat i skärgården med utsikt över Karlskrona. Sjukt fint. In i Karlskrona på morgonen, köpa nya slangar eftersom mina reserver var slut, sen vidare mot Kalmar och slottet. Träffade på migrerade Gävlebor i Kalmar, som när vi som vanligt uppmanade dem att börja cykla svarade med ett "Börja paddla". Ja, vi har kanske propagerat lite under resans gång... Ut ur Kalmar, nästa dagsetapp gick mot Oskarshamn via lite grusvägar så det blev gå för att inte offra slangarna. Vi tog Oskarshamn i kvällningen, en trevlig stad men som fan inte kan det här med cykelbanor, eftersom cykelbaneskyltarna pekade oss direkt ut på E22an, så den har vi cyklat några hundra meter, vilket var sjukt otrevligt. Vi överlevde med blotta förskräckelsen, och tog oss till Figeholm, återigen på grusväg. Camping i närheten av vattnet efter tips av Figeholms troligtvis skvallrigaste skvallertant, och punkabyte för undertalad. Sen mot Västervik, en ort jag inte sett på länge men trots det varit ganska familjär med tidigare då det var min praktikort, fantastisk sommarstad. C upplät sin moders husvagn åt oss, vi åt gott, gick på Briggen och kollade in staden, kände på Mysfestivalen liksom, i dagarna två. Stötte på H i kön till Harrys dag två också, han såg hälsosam ut.

Sista etappen på resan så att säga, var från Västervik, via grabbarna på bänken i Gamleby 35an upp till Linköping, sedan vidare till Norrköping efter frukost i duvskitsparken/St Lars, hälsade på C och M, Linus kamrater, som upplät en soffa, och sedan cykeltransport till Vingåker och L's päron. Där åts det gott, pratades en hel del, och sovs samt att jag fick se L's mytomspunna uppväxtplats. Dagen efter tog vi det chill, lunch inne i Vingåker för att sen skiljas åt, då han var klar med sin resa och jag hade ordnat pick up av A i Katrineholm, då som jag redan sagt Vingåker-Södertälje är mer än en dagsetapp och det var L's tält.

För att sammanfatta, det har varit en sjukt lång resa till cykel, och jag är skitglad att jag hakade på, för det har varit mycket trevligt. Man träffar mycket folk på vägarna, men något de som vågar prata har gemensamt är att de själva ofta är cyklister på ett eller annat sätt, allt ifrån folk med SM-tecken till folk som använder cykeln istället för bil/buss. Det har varit en relativt strapatslös tur, inget katastrofalt har hänt och vi har heller inte råkat i luven på varandra. Det är lätt att få den egentid man behöver på cykeln liksom. Det har också varit en hälsoresa, eftersom jag under de här tre veckorna återfått min sömn, gått ner i koffeinintag något extremt och även byggt upp lite muskler och tightat till kroppen en hel del. Vi fick dessutom se Sverige :). Kan även säga att bemannade bensinmackar är bra inrättningar då de har vissa faciliteter.

Jag har varit hemma sen i måndags kväll, men har fortfarande inte landat helt och hållet, det känns fortfarande lite konstigt att inte förflytta sig tio mil på cykel varje dag, att ha ett kylskåp, en säng och ett badrum. Jag vill ändå uppmana alla att göra en sådan här grej, då det är trevligt, man får se Sverige, och kanske kanske kan vi om vi är tillräckligt många få bra cykelleder överallt.

Vakna upp, be en bön, ta en shot och spänn hjälmen

Dagens bloggtitel är ungefär så som mina mornar ser ut, minus spriten och bönen. Mitt liv tär på mig, så jag missbrukar koffein, något som leder till intressanta saker i kanelbullen högst upp. Tisdag, jobb 8.00-24.00. Hemma 01.00, middag 01.15, säng ca 02.00. Onsdag, arbete 08.00-17.40. Ca 400 mg koffein i blodet, utan att bli riktigt pigg. Torsdag, 08.20-18.30, låg på minus i koffeinet trots 4 muggar kaffe. Idag är jag helt slut. Jag skulle behöva spänna hjälmen, i alla fall om jag ska fortsätta vara dumhård och bara köra på i 150 utan bromsar. Jag hade dock tur som slapp åka till Göteborg i helgen och arbeta, även om Göteborg är en trevlig stad med trevliga människor i. Det jag skulle behöva är en kram och någon att sova brevid, någon som kanske hindrar mig från att jobba jämt. I det långa loppet något värt att komma hem till istället för disk och en sketen barre. Jag har också börjat spara för en kontantinsats på en lägenhet.

As requested

Det har klagats lite på uppdateringsfrekvensen på bloggen nu, vilket jag är fullt förstående för, då jag har legat på under ett inlägg i månaden... Jag är så att säga internets dåliga vecka, typ. Just nu sitter jag hemma en lördagkväll, svettas och känner mig sådär halvtaskig fysiskt. Var sjuk två dagar denna vecka, och tatuerade mig igen i tisdags. Sakerna hänger inte samman, även om tatueringen kanske var det som fick bägaren att rinna över litegrann. Eventuellt ska jag till GBG imorgon, fast det vet jag inget om ännu, men som det ser ut nu ska jag inte det. Skönt det, eftersom jag just inte är frisk och inte har varit det på ett tag. Mycket på grund av hur mycket jag jobbar, man ska aldrig ta över ett serverrum utan att ha sett det, det är massa massa datorarbete. Jag är nästan tillbaka i gamla sovvanor, när jag toppade 4 timmar per natt, och när det var lite körigt kunde fixa två dygn vaken och arbetandes. Men nog om det.

Idag är det St Patricks day, en dag som egentligen bör firas på någon form av pub, drickandes någon form av svart öl/fullkornslimpa, och umgås i goda vänners lag. Idag är hela världen irländare, och även ifall det skulle vara en onsdag skulle det vara okej att vara ute och härja inatt. Vilket är skönt, om man inte försöker hålla sig på the straight and narrow, vilket jag gör efter förra helgens återtåg till Lkpg med dryckenskap och blodspillan. Satan vad öron blöder mina vänner, även om det inte var av skitsnack utan av gatsten för er käre författare. Hur som, värd helg.

Jag har i veckan också stött upp folk som tvivlar alldeles för mycket på sig själva, även om jag själv tvivlar på mig och min förmåga. Undrar om det är ett allmänt mänskligt drag att göra det, för många som jag känner har gjort det, även de som arbetar inom sitt fält och jobbar med de som de drömmer om, och faktiskt kan livnära sig på det bättre än de flesta, även om de stundtals måste göra sådant de inte vill (men vemfan måste inte göra det liksom) för att få in degen?Det är en ständig kamp för överlevnad, eller vällevnad, som vi bedriver i det här landet, men stundtals tror jag faktiskt vi har fått det för bra, vi har tid att tvivla, vi har tid att reflektera för mycket. Nu säger jag inte att reflektion som sådan är en dålig grej, men att reflektera för mycket är åt helvete, det är då tvivlen växer om sådant man inte bör tvivla om. Det märks hos mina elever också, de värdesätter inte utbildningen eftersom alla får den, och det inte kostar dem något alls, vilket stundtals kan vara ett jävla problem när det kommer till motivationen. Om det vore lite mer av en kampsituation kanske det skulle hjälpa, men då måste man ju offra några som inte når målen (säger han som hade störst andel underkända förra sommaren) och som inte ens försöker. Men jag vet inte, något måste göras, och det relativt omgående. Lärarlegitimationen, som dessutom verkar vara ett jävla lotteri, lär inte hjälpa särskilt mycket alls. Kom gärna med förslag på lösningar, för vi behöver det, och vi behöver få igång en diskussion om det här. Vi kan börja i bloggens kommentarsfält, även fast han som sitter bakom spakarna till den är sådär på att kolla och uppdatera. Kom igen nu!

In other news, min axel är fortfarande paj, så ingen boxning. Det är irriterande.

Valentindagen

Idag är det tydligen alla hjärtans dag. En dag som jag inte bryr mig så värst mycket om, eftersom jag är snigel sen ett antal år tillbaka. Jag brydde mig inte så mycket när jag inte var snigel för den delen, men då bar dagen lite mer vikt. För valparna på jobbet är det dock något större, det är rosutdelningar, det är gelehjärtan och allmän puppy love. Sött, men de kommer få lära sig den hårda vägen. Till viss del har det redan börjat i och med en gossip-site om skolan, som tydligen sårar folk efter vad jag förstår. Många människor är tydligen rena as.

En annan sak jag tänkt prata om är hur mycket tekniken isolerar oss människor. Visst, vi har möjlighet att kontakta folk på andra sidan världen, ta reda på massa information och så vidare, men samtidigt pushar den människor ifrån varandra. Man behöver aldrig prata med någon, för allt står på internet, eller så kan någon på andra sidan luren svara på frågan. Jag har i dagarna sett en jävla massa människor på pendeln som är helt upptagna/uppätna av sina tekniska prylar, som knappt kan gå för att de bara måste få in den där wordfeud-grejen, bara måste uppdatera sin status på facebook el. dyl. Samma sak i skolan. Sätt valparna i en datorsal, inte fan gör de vad de ska om man inte uttryckligen blockar facebook och kastar ut de som tar sig runt blocken. Jag vill inte bli ruler by fear, jag vill att de ska fatta varför de behöver lära sig saker.

In other news, jag är förkyld som ett as. Jag hatar det. Jag äter piller som fan för att få det att gå bort/inte kännas. Sådär nyttigt, men jag måste. Romme på fredag ju!

Sweet sweet january

Nu är vi en bit in på 2012. Ganska långt in också faktiskt, känns det som. Lite sådär så att året har fått presentera sig. Om 2012 har visat sitt rätta jag kommer jag vara rik men trasig när året är slut. 61 timmar övertid på ungefär 2 veckor. I söndags/måndags hann jag inte ens hem mellan jag slutade jobba och jag började jobba, på samma ställe. Strulade lite, kan vi väl kalla det. Var vaken 40 timmar i sträck ungefär. Känner av sviterna av det fortfarande. Hemma idag för att jag mådde kass, och inte kunde prata typ. Min röst pallade inte.

Nyheter på axelfronten: läkarna vet inte vad det är, hänvisar till sjukgymnast. Så en sån ska jag söka upp, de får kolla, de får laga, så länge jag kan börja boxas igen snart. Frustrationen tränger sig på.

Har även reggat mig på en sån nymodig dejtingsite. Känns jättekonstigt.