Saknaden

Inte för att jag egentligen saknar något, utan det är titeln på den bok jag läser, författad av Ulf Lundell. Jag har en tendens att läsa hans böcker lite då och då, och "Jack", den första han skrev, är mycket bra. Han säger dock stundtals bra saker genom sitt författarskap, sådant som jag känner igen från mitt eget liv även fast jag är långt ifrån medelålders, men jag bor i Stockholm och måste förhålla mig till ungefär samma saker ändå, undantaget barn som det ser ut för tillfället.

I just saknaden har han skrivit något som faktiskt stämde jävligt bra in på mitt förra förhållande och som jag markerade en sen natt i veckan när jag låg och läste, nämligen följande:

Ett hundra fantastiska kvinnliga procent. När dom sa något sådant så var dom redan på väg. det betydde egentligen bara att man inte hade levt upp till dm där ett hundra procenten dom i sina drömmar hade erbjudit en. Dom bodde fortfarande kvar hemma. Hemmet, mamma, pappa, syskonen var fortfarande det viktigaste. En man var någonting dom kunde gifta sig med och få barn med och leka den där leken med som dom lekt sen dom började få bröst. Sen kraschade leken och dom tog barnen och åkte hem till mamma.

Det låter jävligt bittert, kanske till och med misogynt, men jag kanske bara hade otur. Tilläggas bör att när det begav sig hade jag relativt dålig kontakt med mina egna päron och så vidare. Men på något sätt känns det som om det mesta som har med relationen man-kvinna sker på kvinnans villkor. Jag vet inte, jag kan ha fel. Men det är en känsla jag har. Uffe kanske inte heller är rätt person att citera.

Resten av mitt liv just nu består av träning (jag kommer kanske vara rejält med hunk framåt jul om det fortsätter såhär) och jobb. Mycket jobb. Så mycket så min hjärna börjar urholkas och inte längre kan skilja på dagarna och blir förvirrad. Det kan också ha något att göra med förkylningen jag fortfarande dras med. Jag jobbar på det.

De olika liven vi lever

Sjukt länge sen jag skrev, jag vet. Har hållit mig lugn ett tag, tänkt en del och så vidare, ni vet hur det är. Förrförra helgen var jag på kräftskiva, och åt mitt livs första kräftor. Inte för att jag inte varit på skiva förut, men jag är i det stora hela väldigt anti saker som kommer från havet när det gäller födointag. Hur som, en tanke slog mig när jag vaknade på en kollegas/värdens soffa om lördagsmorgonen, med rätt suddiga bilder av vad som egentligen hänt kvällen innan (ja, det förtärdes en del dryck liksom, "Kräftor kräva dessa drycker" osv.). Tanken över vilka olika liv vi lever. Jag, som ung, singel och obunden till något egentligen kan utan vidare säga upp alla planer för dagen för att jag just vaknade på en soffa, exempelvis, medan vissa av mina kollegor sitter med fru och barn, och är så kallade ansvarstagande vuxna. Stundtals undrar jag vad fan jag håller på med, eftersom det i bekantskapskretsen börjar utkristallisera sig par och en viss fasthet i hur det sociala livet bedrivs. Jag träffar mina vänner bra mycket mer sällan än jag skulle vilja. Liksom var har jag tagit av huvudvägen och svängt in i skogen? För man förväntas när man är i min ålder ha någon form av fast förhållande och börja etablera sig både på arbetsmarknaden och i livet i stort, något som jag kanske inte riktigt gjort än. Stundtals ligger min ångest tung. Det blir inte bättre av att jag läser en av Ulf Lundells medelålderskriser heller, och suktar efter kärleken.

Jag har också i mina tankar konstaterat att jag förnekar mig själv ganska mycket i mitt arbetsliv, då jag tidigare varit en pojk/man med ganska starka åsikter som jag varit tämligen öppen med, och samma sak med kroppskonst och umgängesliv, något som jag nu håller relativt tyst om och döljer bakom en städad fasad iförd skjorta och slips.

Thaiboxningen är igång igen, jag håller på att bli lite mer vältränad och hälsosam, vilket är jävligt skönt. Förra veckan han jag träffa både A och M, samt L, och träffade även en trevlig person som vi kan kalla B som jag kom bra överens med, det var länge sen något sådant hände. Dock håller mitt jobb på att döda mig, det är mycket nu, och folk blir sjuka och jag blir inringd och det är nya elever osv. Att jag dessutom håller på att bli förkyld gör inte saken bättre. Nog rantat för idag.