Dags igen

Det var ett tag sen jag skrev nu, och det har hänt relativt lite sen dess, men ändå mycket. Svårt att förklara det där. Kampen på arbetsplatsen går vidare, jag kommer troligtvis vara vice fackrepresentant på jobbet också, eftersom vi i torsdags hade besök av folk som visste vad de gjorde, och gick igenom många saker. Förhoppningsvis jobbar jag inte ihjäl mig på kuppen, utan får det ordnat.

Cykeln är äntligen klar, men vintern vägrar släppa sitt grepp om landet. Provcyklade, drog en punka efter 1,5 km. Bådar inte gott om säsongen ska vara så. Det är den enda träningen jag fått på länge, eftersom jag inte vågar mig ner och träna thaiboxning, då jag misstänker hjärtsäcks- eller hjärtmuskelinflammation eftersom jag varit förkyld väldigt länge, med halsont, och tränat ändå. Smärta i bröstet gör mig något orolig, för så ska det inte vara.

Jag har påsklov just nu, eller ja, det är påskhelg så jag är ledig, men kommer också vara ledig i två dagar till som ingen annan är ledig på, i alla fall som inte jobbar i skolan. Inte för att det kommer göra särskilt mycket för mitt allmänna välmående, för jag hinner nog inte vila ut ändå. Men L kommer hit på fredag, blir roligt att se honom igen och prata massa skit.

Katten verkar tyvärr inte intresserad, hon har inte hört av sig sen vi sågs sist, och jag vill inte pusha, eftersom jag varit ganska drivande alla andra gånger. Jag hatar relationsspelet. Mitt huvud är inte med i det. Jag hade game på gång på Bunker Bar helgen då St Pats inföll, det var nästan spikat, men någonstans runt när det var dags att close the deal som man säger sa min kanelbulle stopp, fick stora skälvan och drog istället. Det är fan inte bra, särskilt eftersom jag känner en hel del frustration och en stor ensamhet och saknad. Jag skulle på något sätt vilja ha någon att dela skiten med. Har varit singel sen 2007, vilket börjar kännas. Jag vill ha det alla andra har, hur gulliga alla verkar och hur bra de verkar ha det. Men jag träffar bara olovliga tjejer, eftersom jag undervisar dem, och det vore väldigt oetiskt av mig att göra något där.

Jag vet inte riktigt var jag är på väg med det här, men jag kände för att skriva lite. Jag kommer dock aldrig få något pulitzerpris.

Psykosocial arbetsmiljö

Min arbetsplats börjar bli jävligt ohållbar igen, den psykosociala biten åtminstone. Det smids ränker hill höger och vänster, man vet aldrig vem man kan lita på när det kommer till förtroenden, vilket fungerar väldigt stressande. Jag börjar helt enkelt gå sönder på flera plan, särskilt sömn och stress, mycket skit får man stå ut med. Flera latenta konflikter på flera plan, och några öppna. Ska det fortsätta så här kommer jag snart gå under, bränna ut mig eller byta arbetsplats. Hurfan det nu ska gå till.

Den berömda bägaren

Idag har varit en frustrerande jobbig dag, o kära läsare. Om man vill ha en ständig prövning av tålamodet ska man jobba i skola. Jag var tvungen att avlägsna mig själv från arbetsplatsen vid ca 15.15 idag för att inte ha elever som råkar ut för "olyckor". Jag har inte jobbat särskilt länge som lärare, men idag skedde en serie händelser som fick mitt tålamod att ta slut. Det är till viss del kopplat till teknisk utveckling, men framför allt till en bristande respekt för sig själv, undervisning och sin lärare i slutändan. Det handlar om mobiltelefon på lektionstid, som dessutom ringer. Fler än en gång. Jag kommer nästa gång det sker dränka telefonen i fråga, för jag har råd att köpa en ny telefon till den eleven, samtidigt som jag skapar fruktan, något som verkar behövas, eftersom eleverna inte värdesätter sin egen undervisningstid så som den förtjänar att värdesättas. Ta mig på orden, kunskapsnivåerna, och allmänna prestationerna i det här landet är på väg utför, på ett påtagligt sätt. Exempelvis deadlines, det är inget som man känner att man behöver respektera. Inte ens lektionsstart behöver respekteras. Så nu har jag beslutat att svara med samma medel, och vara helt sjukt respektlös tillbaka. Jag har helt enkelt tröttnat. Vilket känns förjävligt efter bara 2,5 år som utexad lärare, som vet att jag ska göra det här i ungefär 37,5 år till.

Just nu är det den 15 februari, det betyder att igår var alla hjärtans dag, och jag låter skitbitter, men jag förstår verkligen inte den högtiden. Det är bara att bygga upp förväntningar på något som kanske aldrig kommer, eller ett sätt att sätta vissa personer i det så kallade hundhuset. Jag står utanför sånt eftersom jag sen länge flyger solo, något som vissa unga verkar ha svårt att förstå.

Veckan har i övrigt bjudit på en hel del parafilier i och med att jag diskuterar HBTQ-frågan under lektionstid, vilket konstigt nog eleverna har en respekt för som saknas annars, samt lite rasism och främlingsfientlighet med hjälp av ett projektarbete från en annan gymnasieskola. Så, vi kan kalla veckan lite gott och blandat. Men mest har den lett till ilska.

Jag har även tänkt på om man ska vara helt spikrak med katten och säga som det är, men vet inte om jag har stenar nog, inte ens efter en ansenlig mängd gin, som ikväll. Vi får se vartåt det barkar. Jag kom dock även att tänka på att min tilltro till mänskligheten under de gångna veckorna både byggts upp och brutits ned på olika sätt. Den byggdes upp en morgon på pendeltåget, då jag såg en akt av sann människokärlek då en ung kvinna gav sin mössa, som hon troligtvis egentligen behövt själv eftersom det var i alla fall -10, till en uppenbarligen underklädd och troligtvis hemlös person av utländskt påbrå, som vad det verkade planerade att inta sin dagliga sömn på pendeltågslinje 36, mellan Märsta och Södertälje C. Den negativa människosynen har kommit i och med diskussionen om näthat, något som fick mig väldigt illa till mods, eftersom jag trots allt levt stora delar av mitt liv bakom en skärm.

Ansvarstagande samhällsmedborgare/Sunday Roast

Jag har idag lagat en stek med tillhörande gratäng. Känner mig väldigt vuxen och gammalmodig, eftersom jag inte spenderar söndagen i någon form av bakrus då andedräkten luktar gammal fylla, det jag orkar laga till lunch innebär att jag går till pizzerian och beställer en flottig pizza osv. Har dock inte ätit av steken eftersom jag var hembjuden till mina päron på middag, gissa vad den bestod av, jo stek och gratäng. Men det blir säkert awesome när jag börjar karva steken och tar det i matlådan.

Jag har modern av alla förkylningar just nu, är helt utdäckad och slut, orkar ingenting. Fick en flaska xylocain av läkaren, är nu slut, men förkylningen har utvecklats till nästäppa och nysningar förutom halsen som är helt paj. Blir spännande att arbeta med det här, får se om jag orkar. Drog iväg ett SMS till katten också, får se om hon är intresserad av att träffas igen, det vore trevligt även om vi bara fortsatte vänner. Men det vore cool om det blev mer. För, som vanligt, något jag saknar är just någon att dela det mesta med, någon att bry mig om och ta hand om och umgås med och vakna brevid. Jag tror min biologiska klocka har satt igång rejält, för jag tänker på sätt som jag inte tänkt särskilt mycket förut, bland annat om äktenskap och barn. Vilket skrämmer mig lite. Farsan min gifte sig med mor när han var i min ålder, och då var jag redan född. Jag har inte haft ett förhållande på fem-sex år, jag har inte träffat särskilt många kvinnor i passande ålder (jag träffar en del flickor, men det är mina elever och det vore bara fel) som är tillgängliga på de fem åren, och när jag gjort det har jag antingen varit smashed out of my mind eller blyg. Jag är normalt sett inte blyg när första kontakten är tagen, men steget upp till det är stort.

Jag börjar också tröttna på att vara det goda exemplet hela tiden, som lärare ligger det ganska stora krav på mig att just vara det, och se efter 250 elevers bästa, och själv vara moraliskt ofelbar, något maskinell, och aldrig ta någonting personligt. Jag börjar känna av den pressen ganska mycket, och det tär på mig så pass så jag inte sover (som vanligt, fast lite värre).

Snart är det den där dagen igen, den där rosenröda dagen som är överskattad och jobbig när man inte har någon att dela den med, men ganska söt när man har det. Jag misstänker att min torsdag kommer gå i bitterhetens tecken.

För övrigt saknar jag mitt skägg.

Late night debate

I fredags var det afterafterwork på menyn, efter en ansträngande vecka med sjukdom, läkarbesök och arbete. Det blev struligare än vad jag väntade mig, med vakter som satte käppar i hjulet och så vidare. Kollegan som drog igång det kom exempelvis inte in. Hur som så hamnade jag i en lägenhet på söder med ett gäng ungdomar samt en kollega, P. Kom inte hem förrns vid halv åtta i lördags, efter hetsig diskussion större delen av natten, där jag bara stått som moderator/åskådare med P, beläst som fan, mot en hetsig ensamble av hipsters som vad det verkar inte behövt jobba särskilt mycket i sina liv, men det lämnar vi därhän. Hur som ska jag nu ta det lugnt med drickat, eftersom jag sköljer med xylocainlösning tre gånger om dagen och försöker få bort en hals-grej som stör mig. Rökte för mycket gjorde jag också. Inte bra.

The one that got away/Den döende dandyn

Idag, äntligen, efter många turer skulle jag fika med den där katten från många år tillbaka. Det blev middag i hennes studentkorridor istället, mycket mycket trevligt, trots att jag hade oral rännskita och verkligen inte kunde hålla mun. Mycket catching up to do så att säga. Fett värt. Det jag trodde skulle vara en snabb fika blev snabbt fyra timmar med snack och te och grejer. Kan förhoppningsvis vara bra där. Trevligt hur som.

Idag är också Vladimir Lenins dödsdag. Och som alltid dör Dandyn. Bara så ni vet det. Imorgon är det Dropkick Murphys på Annexet, och fredag-söndag skidåkning. Oh ja.

Who's gonna be my sugar?

Det är måndagkväll igen, efter en rätt händelselös/händelsefull helg. Konstigt det där, men början av helgen var skitseg, fredagkväll spenderade jag ensam med Quizkampen och På Spåret, lördagen var rätt seg i början och jag jobbade inte som jag borde gjort, utan tänkte att jag tar det chill och jobbar imorn istället. Det gjorde jag inte, då jag drog in och träffade A&B på kvällen, dinerade lite smått, tog nått glas vin och såg Searching for Sugar Man, vilket är en jävligt skön rulle, önskar man hade den snubbens integritet. Vi får för oss att det är en bra idé att dra ut och träffa H&H och några andra, dricka nån bärs å så. Vi hinner vara på Skål! en kvart innan det stänger, och sen tillbaka till A's barre där det blir drinkar och snack. Slutar med att A blir knakelikalas tydligen, jag också, och söndagen blir ett levande helvete.

Veckan som gått har varit tung. Första veckan tillbaka på jobbet efter dålig sömn i en vecka var inte optimalt, och jag som tänkte jag skulle vila, då var inte vodkadrinkar rätt väg att gå. Jag har börjat inse att jag inte vill vara ensam längre, men att jag jobbar för mycket och har en hel del issues med mig själv som gör att det är svårt. Jag ska dock försöka styra upp fika med katten, i alla fall bygga upp någon form av relation där. Mellan jobbet, alltså.

Sista kvällen

Det är sista kvällen på julledigheten, eller jullovet kan vi kalla det, eftersom jag faktiskt har jullov eftersom jag är ferieanställd lärare. Skönt, men det var något tråkigt såhär sista veckan. Visst, det var hålligång på nyårsafton, jag var sjukt sliten framåt nyårsdagskvällen, men det var värt det. Blev tyvärr inte så att jag kom iväg och träffade katten som jag inte sett på typ 8 år (fuck, jag börjar bli gammal) utan fastnade hos A&M istället. Fett värt.

Jag hoppas det nya året bjuder på mycket glädje och roligheter, för jag har rätt stora/dyra planer för året, får se om de blir verklighet eller om det bara är drömmar som vanligt. Jag och A har ett projekt på gång, kanske  blir det publikt om ett tag, när det kommit igång lite.

Den 25-27 januari ska jag tydligen också ställa mig på laggen igen ett tag, testa om det bär. Ska bli sjukt kul faktiskt.

Längre än så sträcker sig inte planerna än, i alla fall inte i fast form, men den dyra planen som finns i bakhuvudet och som funnits där ett tag handlar om omlokalisering av mitt bohag till en mer central plats, så att säga. Det är den dyra biten. Just nu är det dock bara lite vanlig söndagsångest över något jag säkert glömt göra inför morgondagens arbetsstart.

Jag skulle ha fikat med en katt idag, men det blev inte av. Istället sitter jag och lyssnar på Isalus desperation-spellista på spotify, dricker Pabst Blue Ribbon och önskar att jag vore någon annanstans. Funderar även på att skaffa mig tvitter, men vet inte om jag funkar i 140-teckensformatet. Om allt bara kunde ordna upp sig någon jävla gång.

Årskrönikan 2012

Jag sitter här med den största muggen kaffe jag druckit tror jag (fyra koppar på kaffebryggaren), med Bossen på skivtallriken, och funderar över vad som egentligen hänt i herrens år 2012. Uppenbarligen gick jorden i alla fall inte under den 21 december, i stort sett inget hände den 21 december förutom att jag var sjukt bakis efter julbordet med tillhörande shotsrundor på Kellys med arbetskamraterna. Vi är ett gott gäng, särskilt när vi jobbat ett tag tillsammans liksom.

Vi kan börja där, med arbete, för det har varit en hel del sånt detta år. Jag ligger still på 171,5 timmar övertid under året, alla införskaffade under årets första fem månader eftersom jag blev tillförordnad vice IT-tekniker på jobbet, vilket lett till en hel del nattarbete/40-timmarsdagar. Sjukt arbetssamt men samtidigt sjukt välbetalt, har blivit en del dollars det här året. På arbetsfronten förändrades också arbetsförhållanden från semestertjänst till ferietjänst, som innebär sommarlov på riktigt, alltså nästan lika mycket som eleverna har. Lite längre arbetsveckor, men mycket längre ledigheter, något som varit värdefullt. Vi kan väl säga så att vi jobbar hårt, men leker hårt också.

Vi lämnar jobbet och går över på roligare saker. Årets ledighet var fantastisk tillsammans med L, då vi tog den lilla cykelturen ner till GBG och Malmö, sen tillbaka upp igen. Vill här utsträcka ett tack till honom, för den fantastiska upplevelsen och minnena, samt till alla vänliga själar vi mött på vägen. Fick mig faktiskt att börja tro på mänskligheten lite igen. En annan fantastisk upplevelse var att se Bruce Springsteen & the E street band på Ullevi i somras, rysningar i hela kroppen och den bästa julklapp/födelsedagspresent jag någonsin givit bort, till Isalu och med Isalu. Det har säkerligen hänt en hel del annat under året, men mitt minne sviker litegrann eftersom jag ett tag har lidit av sömnbrist och gått på automatik.

Annan bra sak som hänt under året är att en sann broder och vapendragare lämnat Alma Mater och flyttat till Tokholm, nämligen A, och vi har väl stundtals gjort staden osäker vissa kvällar, och bland annat satt personbästa i antal öl.

Jag tar och fortsätter året i listform istället:

Årets Drink: French 75. Gammal drink från första världskriget, men jävlar i min själ vad den slår till och den är god som tusan. Bubblare här är Pabst Blue Ribbon, hipsterbärsen, eftersom jag tydligen börjar bli hipster som fan.

Årets Surrealism: När jag efter en sen kväll på Kellys (personbästa, check) så att säga offrar en balkongstol till gudarna via närstridsövningar. Bubblare: Att tycka det är en bra idé att gå ut och dricka bärs efter 40 timmar vaken och nätverksarbetande.

Årets Sorg: Att jag inte kunnat träna som folk, dels pga trasig axel, dels pga schematekniska problem och allmän ohälsa. Det ska jag ta igen nästa termin, har en match i sommar med en fd Elev.

Årets Spelning: Bruce Springsteen på Ullevi. Tack Fredwurst för att du köpte tillräckligt med plåtar, så jag kunde köpa två av dig. Bubblare: Stone Sour på Annexet, tung rock, hes röst, och bra stämning i vintern.

Årets Plagg: En M65-jacka i mil-spec, som jag nu kommer kunna gå i resten av livet. Gjord för krig betyder att den håller. Bubblare: Rutig flanellskjorta (hipster men skönt som fan) och Corcoran Jump Boots designade 1941 för fallskärmsjägarna i amerikanska armén, hemska att gå in, men fantastiska kängor.

Årets Skiva/Låt: Skivan är Die Antwoords Ten$ion, skön Sydafrikansk techno/rave/hiphop, på en blandning av engelska och afrikaans, låter konstigt men är lagom dwanky. Låten är dock inte från den skivan, utan är från SMC Lähiörotat, en finsk hiphopgrupp, och låten heter Northside Nagetti, och låter som om den skulle passa nittitalet, men den är från 2009. Det skiter jag i, lyssnar inte jättemycket på ny musik i alla fall.

Årets stad: Måste bli Göteborg på något sätt, har varit där ett antal gånger under året, alltid trevligt liksom. Tätt följd av Örebro, som jag spenderat betydligt mindre tid i känns det som, men jag hoppas det ändras under kommande år.

Årets Transportmedel: Självklart cykeln, ett nytt intresse som kan bli riktigt dyrt, men samtidigt hälsosamt. Ska bara lära mig köra fixed också. Bubblare: Pendeltåget. Åker skiten varje morgon och varje kväll.

Jag lämnar här med listningen av året, eftersom jag är skitdålig på att komma på vad mer som ska listas, och vad mer som ska kommas ihåg. Ingen nämnd ingen glömd så att säga. Det har varit ett år som en bergodalbana, toppar och dalar, ilska och glädje.

Jag ser fram emot 2013, och som vår horkarl till kung tar jag nu och vänder blad, riktar blicken framåt och fortsätter köra på. Helst på cykeln.

Tolv riktiga skålpund galenskap

Igår, såhär i juletiderna, befann jag mig hemma hos A och B, med N, och åt en strålande middag på italienska köttbullar och pasta, med ett vin till. God stämning all around, trots viss förkylning hos vissa i sällskapet, och viss skepticism till grannens beteende. Vi åt i godan ro, med viss noja i sällskapet, och gick och satte oss framför teven och snackade skit.

Plötsligt ljud utanför dörren, hög röst. Vi trodde det var grannen, det var ordningsmakten som ville in i grannens lägenhet pga hans läkare som ringt och varit orolig. Med rätta, visade det sig, då grannen inte öppnade dörren trots upprepade uppmaningar, så ordningsmakten börjar bryta upp den. Grannen finner det då lägligt att via en brandstege ta sig upp på taket, i strumpor och t-shirt, och sätter sig med armarna i kors på taknocken. Ordningsmakten var nu inne i lägenheten, men var tvungen att tillkalla brandförsvaret med stegbil, eftersom det var snö och is ute på taket och det var en jävla risk att ta sig ut där för polisen. Stegbilen behövdes dock inte, utan ordningsmakten lyckades tala ner grannen från taket, och ner i hissen och bort med grannen. Var enligt mina vänner inte första gången personen i fråga omhändertogs, och uppenbarligen har personen inte skött sin medicinering som den borde, och fick någon form av bryt. Eventuellt blir det nu en lägenhet ledig i kåken på obestämd framtid...

Det är sorgligt att en människa kan hamna i kläm sådär, med sina psykiska problem. Det är också läskigt att de går på gatorna som alla andra, och är väldigt otillräkneliga och oberäkneliga. Jag förespråkar ingen form av tvångsinskrivning när man inte är farlig, men när personen i fråga är våldsam, paranoid och uppträder hotfullt kan det vara läge att faktiskt institutionalisera personen i fråga ett tag, få den medicinerad och se till så det finns en möjlighet att personen faktiskt mår så bra som den kan när den släpps från institutionen, och framför allt inte utgör risk för varken sig själv eller andra.

Bara mina två cent.

Är vi lyckliga nu?

Det är helgtider, som det heter på utrikiska, alltså Jul. Jag är ledig, eftersom jag har ett sådant jobb som tillåter mig att vara det över julen, eller jag behöver i alla fall inte befinna mig på arbetsplatsen. I torsdags var det julbord på Tyrol för större delen av företaget, trevlig tillställning med mycket mat, särskilt det kallskurna var riktigt gott, och det skämtades friskt under eftermiddagen om att äta bäver, eftersom en av kollegorna inte riktigt förstod den ekivoka omskrivningen. Mycket roligt helt enkelt.

Idag är det dagen före dopparedan, men det blir nog inget dopp i grytan för mig. Har precis tagit mig en kopp glögg i min solohet i barren, och på något sätt känns det inte som jul. Diverse olika välgörenhetsorganisationer försöker i år igen skäms-tvinga in oss i att köpa grejer som ska hjälpa tredje världen. Inget ont om detta i denna kommersialismens högtid, men det känns som om helvetet aldrig kommer ta slut, att världen helt plötsligt inte kommer bli fantastisk och så vidare. Jag kanske är väl bitter. Det finns dessutom en hel del i den så kallade första världen som inte heller mår fantastiskt bra, er käre skribent är en av dem. Och jag har det ändå relativt bra. Det jag saknar lite är någon att dela det med. Men det jag vill ha fram är att även i denna överflödets högtid är vi fan inte lyckliga. Man kan inte köpa lycka.

Jag kommer i dagarna också trolla fram en krönika och lite "best of 2012"-listor här, försöker återuppväcka skrivandet lite men det är svårt. Går kanske nu när jag är ledig ett tag.