Ansvarstagande samhällsmedborgare/Sunday Roast

Jag har idag lagat en stek med tillhörande gratäng. Känner mig väldigt vuxen och gammalmodig, eftersom jag inte spenderar söndagen i någon form av bakrus då andedräkten luktar gammal fylla, det jag orkar laga till lunch innebär att jag går till pizzerian och beställer en flottig pizza osv. Har dock inte ätit av steken eftersom jag var hembjuden till mina päron på middag, gissa vad den bestod av, jo stek och gratäng. Men det blir säkert awesome när jag börjar karva steken och tar det i matlådan.

Jag har modern av alla förkylningar just nu, är helt utdäckad och slut, orkar ingenting. Fick en flaska xylocain av läkaren, är nu slut, men förkylningen har utvecklats till nästäppa och nysningar förutom halsen som är helt paj. Blir spännande att arbeta med det här, får se om jag orkar. Drog iväg ett SMS till katten också, får se om hon är intresserad av att träffas igen, det vore trevligt även om vi bara fortsatte vänner. Men det vore cool om det blev mer. För, som vanligt, något jag saknar är just någon att dela det mesta med, någon att bry mig om och ta hand om och umgås med och vakna brevid. Jag tror min biologiska klocka har satt igång rejält, för jag tänker på sätt som jag inte tänkt särskilt mycket förut, bland annat om äktenskap och barn. Vilket skrämmer mig lite. Farsan min gifte sig med mor när han var i min ålder, och då var jag redan född. Jag har inte haft ett förhållande på fem-sex år, jag har inte träffat särskilt många kvinnor i passande ålder (jag träffar en del flickor, men det är mina elever och det vore bara fel) som är tillgängliga på de fem åren, och när jag gjort det har jag antingen varit smashed out of my mind eller blyg. Jag är normalt sett inte blyg när första kontakten är tagen, men steget upp till det är stort.

Jag börjar också tröttna på att vara det goda exemplet hela tiden, som lärare ligger det ganska stora krav på mig att just vara det, och se efter 250 elevers bästa, och själv vara moraliskt ofelbar, något maskinell, och aldrig ta någonting personligt. Jag börjar känna av den pressen ganska mycket, och det tär på mig så pass så jag inte sover (som vanligt, fast lite värre).

Snart är det den där dagen igen, den där rosenröda dagen som är överskattad och jobbig när man inte har någon att dela den med, men ganska söt när man har det. Jag misstänker att min torsdag kommer gå i bitterhetens tecken.

För övrigt saknar jag mitt skägg.