Den berömda bägaren

Idag har varit en frustrerande jobbig dag, o kära läsare. Om man vill ha en ständig prövning av tålamodet ska man jobba i skola. Jag var tvungen att avlägsna mig själv från arbetsplatsen vid ca 15.15 idag för att inte ha elever som råkar ut för "olyckor". Jag har inte jobbat särskilt länge som lärare, men idag skedde en serie händelser som fick mitt tålamod att ta slut. Det är till viss del kopplat till teknisk utveckling, men framför allt till en bristande respekt för sig själv, undervisning och sin lärare i slutändan. Det handlar om mobiltelefon på lektionstid, som dessutom ringer. Fler än en gång. Jag kommer nästa gång det sker dränka telefonen i fråga, för jag har råd att köpa en ny telefon till den eleven, samtidigt som jag skapar fruktan, något som verkar behövas, eftersom eleverna inte värdesätter sin egen undervisningstid så som den förtjänar att värdesättas. Ta mig på orden, kunskapsnivåerna, och allmänna prestationerna i det här landet är på väg utför, på ett påtagligt sätt. Exempelvis deadlines, det är inget som man känner att man behöver respektera. Inte ens lektionsstart behöver respekteras. Så nu har jag beslutat att svara med samma medel, och vara helt sjukt respektlös tillbaka. Jag har helt enkelt tröttnat. Vilket känns förjävligt efter bara 2,5 år som utexad lärare, som vet att jag ska göra det här i ungefär 37,5 år till.

Just nu är det den 15 februari, det betyder att igår var alla hjärtans dag, och jag låter skitbitter, men jag förstår verkligen inte den högtiden. Det är bara att bygga upp förväntningar på något som kanske aldrig kommer, eller ett sätt att sätta vissa personer i det så kallade hundhuset. Jag står utanför sånt eftersom jag sen länge flyger solo, något som vissa unga verkar ha svårt att förstå.

Veckan har i övrigt bjudit på en hel del parafilier i och med att jag diskuterar HBTQ-frågan under lektionstid, vilket konstigt nog eleverna har en respekt för som saknas annars, samt lite rasism och främlingsfientlighet med hjälp av ett projektarbete från en annan gymnasieskola. Så, vi kan kalla veckan lite gott och blandat. Men mest har den lett till ilska.

Jag har även tänkt på om man ska vara helt spikrak med katten och säga som det är, men vet inte om jag har stenar nog, inte ens efter en ansenlig mängd gin, som ikväll. Vi får se vartåt det barkar. Jag kom dock även att tänka på att min tilltro till mänskligheten under de gångna veckorna både byggts upp och brutits ned på olika sätt. Den byggdes upp en morgon på pendeltåget, då jag såg en akt av sann människokärlek då en ung kvinna gav sin mössa, som hon troligtvis egentligen behövt själv eftersom det var i alla fall -10, till en uppenbarligen underklädd och troligtvis hemlös person av utländskt påbrå, som vad det verkade planerade att inta sin dagliga sömn på pendeltågslinje 36, mellan Märsta och Södertälje C. Den negativa människosynen har kommit i och med diskussionen om näthat, något som fick mig väldigt illa till mods, eftersom jag trots allt levt stora delar av mitt liv bakom en skärm.