the fallen ones

Det är tydligen fredag idag. Jag har inte bloggat på länge, mycket därför att jag inte haft något att skriva om, mycket därför att jag inte haft tid. Det blir inte mycket tid när man har 20 timmar och 45 minuters undervisning. En heltid ligger i standard på 17,5. I alla fall om man har 1-till-1, alltså en timme undervisning och en timme förberedelse/efterarbete. För er som inte är vana med skolvärlden är det standard. 35 timmar på arbetsplats, 10 förlagd på valfri plats, totalt 45 timmar i genomsnitt i veckan utslaget över en fyraveckorsperiod. Är biträdande facklig representant på arbetsplatsen, därför sitter sånt här i ryggmärgen nu för tiden. Men vi kämpar på.

I veckan föll en kamrat. Diagnosticerad grav depression. KBT, Sjukskrivning två veckor till att börja med, på stående fot. Säkerligen till viss del beroende på arbetssituation som är långt ifrån optimal. En annan kamrat överger skeppet eftersom bättre erbjudande kommit annorstädes ifrån, även fast kamraten var ny. Jag förstår denne. Så många löften som brutits under så kort tid, med en så vek ledning, i alla fall när det kommer till beslutsfattande. Synd att det ska behöva gå så långt. Jag önskar det åt ingen.

Jag sitter här en fredagkväll. Onykter. Har inte varit nykter sen gångna lördagen. Mitt sätt att hantera det. Som en tredje kamrat sa: Kan han så är din nästan självskriven. Uppvisar alldeles för många symptom på utbrändhet.  Vi är för många. Vi är för hårda och för passionerade när det kommer till våra elevers utbildning. På inga andra arbetsplatser i det här landet skulle vår arbetsbörda accepteras. Så ser verkligheten ut. Det är lite därför jag inte kan falla, därför jag absolut inte kan bli sjukskriven i två veckor till att börja med, därför jag inte kan tillåta mig vackla.

Ändå tänker jag på mina kamrater, och hur vanligt det är.