Någon form av best

Jag känner mig som någon form av best, eller för att ta det i Metallicas termer "Some kind of Monster" just nu, eftersom jag fortfarande skamsköljer sedan den gångna aftonen. Jag känner mig som ett monster som inte längre hör hemma i civiliserade världen, utan behöver så mycket plats som möjligt för att hantera mig själv. Tilläggas bör att jag i afton slagit i mig en pava rosé samtidigt som jag såg Nineties vilket tog mig tillbaka till när jag började gymnasiet rent musikmässigt, vilket samtidigt väckte vissa känslor som kom därmed, bland annat om Katten som jag skrev om igår. Samtidigt bör jag för länge sedan ha gått i däck, eftersom jag slagit i mig en pava rosé samt en icke försumbar mängd gin, men jag är fortfarande relativt logisk och stringent. (Försäsongsträningen för i år har varit omfattande).

I morgon börjar min sommars träning, med löpning. Jag har nästan ett år att ta igen när det kommer till kondition och smidighet, och jag kommer behöva arbeta med min kropps motstånd och vikt för att vara där jag var för mindre än 18 månader sedan. Eftersom jag till min karaktär är tämligen binär kommer jag kunna pusha mig själv till nästan det jag vill. Jag ska ner på under timmen på en mil. Och sedan kunna hålla det i ungefär 4 timmar. Notera att jag inte mäter distans utan tid. Jag ska palla.

Jag ska också under sommaren tatuera mig vad det känns som, och hålla ett gammalt löfte till just Katten, där jag lovat att gadda in det första hon ritar upp som arkitekt som blir konstruerat, även om det är är ett uthus. Eftersom jag själv var med och byggde på friggeboden eller vad man ska kalla den så ska någon aspekt av den tatueras in. Jag står vid mitt ord.