Saknaden

Inte för att jag egentligen saknar något, utan det är titeln på den bok jag läser, författad av Ulf Lundell. Jag har en tendens att läsa hans böcker lite då och då, och "Jack", den första han skrev, är mycket bra. Han säger dock stundtals bra saker genom sitt författarskap, sådant som jag känner igen från mitt eget liv även fast jag är långt ifrån medelålders, men jag bor i Stockholm och måste förhålla mig till ungefär samma saker ändå, undantaget barn som det ser ut för tillfället.

I just saknaden har han skrivit något som faktiskt stämde jävligt bra in på mitt förra förhållande och som jag markerade en sen natt i veckan när jag låg och läste, nämligen följande:

Ett hundra fantastiska kvinnliga procent. När dom sa något sådant så var dom redan på väg. det betydde egentligen bara att man inte hade levt upp till dm där ett hundra procenten dom i sina drömmar hade erbjudit en. Dom bodde fortfarande kvar hemma. Hemmet, mamma, pappa, syskonen var fortfarande det viktigaste. En man var någonting dom kunde gifta sig med och få barn med och leka den där leken med som dom lekt sen dom började få bröst. Sen kraschade leken och dom tog barnen och åkte hem till mamma.

Det låter jävligt bittert, kanske till och med misogynt, men jag kanske bara hade otur. Tilläggas bör att när det begav sig hade jag relativt dålig kontakt med mina egna päron och så vidare. Men på något sätt känns det som om det mesta som har med relationen man-kvinna sker på kvinnans villkor. Jag vet inte, jag kan ha fel. Men det är en känsla jag har. Uffe kanske inte heller är rätt person att citera.

Resten av mitt liv just nu består av träning (jag kommer kanske vara rejält med hunk framåt jul om det fortsätter såhär) och jobb. Mycket jobb. Så mycket så min hjärna börjar urholkas och inte längre kan skilja på dagarna och blir förvirrad. Det kan också ha något att göra med förkylningen jag fortfarande dras med. Jag jobbar på det.