This is the end, my lonely friend, the end

Som the Doors sjöng en gång i tiden. Jag ligger här en kvalmig sommarnatt i juni, midsommar är det när jag tar mig upp ur sängen imorgon. Regnet slog mot altantaket nyss. Tankar sköljer över mig, tankar som jag trodde jag skulle slippa på ett tag. Tankar på att det kanske är dags att avsluta det här nu, bara skita i det. Jag tycker inte om när tankarna sköljer över mig, vill inte ha det så.

Nu, denna helgen, var det ett år sen det tog slut. Eller tog slut, jag avslutade det, på ett väldigt fult sätt. Var dock länge sen jag kände mig så här jävlarns ensam och solokvist. Känner även att sömnen troligtvis kommer utebli natten till ära, ingen jävla midsommarnattsdröm här inte. Mer en midsommarnattsmardröm.

Min stora fråga är Varför?