Klockan är tre på morgonen. Sover jag? Uppenbarligen inte. Jag har varit vaken sen halv nio imorse, alltså lite mer än arton timmar, har hunnit med tvätt, läsning, lite skrift, vetenskapsteoretiska diskussioner och en mild krasch. Det sistnämnda tydligen inte avklarat, eftersom jag fortfarande är vaken och skrivandes, fast jag borde sovit i ungefär en timme nu. Jobbiga tankar i huvudet och det mesta, och fast jag försökt sova sen två har jag enbart legat i sängen och svettats och vridit på mig. Mitt högra knä gör ont, har tagit två alvedon mot det och hoppas att det får mitt huvud att slappna av också, men verkar inte så alls, och jag som behöver springa imorn. Dygnar jag nu är jag körd, på riktigt körd, eftersom jag imorn måste fixa mer på min hemtentamen.

Läser just nu Uffes Kyssen, känner igen mig i mycket av det där, särskilt hans skilsmässa. Inte för att jag gått igenom det, men jag har varit med om när ett hem blir två, en relation som går riktigt i kras och allt det där. Jag funderar på att höra av mig till henne, men ska nog inte det, inget bra kan komma ur det, även om jag känner att jag kanske kan prata med henne om sånt jag inte kan prata med någon annan om. Jag funderar även på att stiga av världen i två veckor, men inget bra kan komma av att jag dyngar ner mig i alkoholdimmorna heller. Och varför i helvete sover alla andra för?