Jag tror bestämt jag skulle behöva krascha. Nu menar jag inte ha närkontakt med en taxi i rätt hög hastighet (det var inte så länge en jag hade det), utan mer på det mentala planet, bryta ihop, inse att jag inte kan hålla på som jag gör, och inte dricka ner mig i fördärvet. Detta för att sedan bygga upp mig, starkare och mer tålig. Det är mycket som bubblar i min kanelbulle just nu. Har bara ett år kvar på studierna och i Linköping, sen är det 'wake up and smell the verklighet' som gäller, skaffa jobb, ny barre i Stockholmsområdet någonstans. Gärna också mindre ensam än jag är idag, och gärna även utan det smeknamn jag har efter en mindre smickrande sjukhusavdelning. Jag är, helt ärligt, lite orolig för min egen framtid.
Imorn är det start på Hist C, samt inlämning av den hemtentamen jag sitter och filar på just nu. Förvisso bara två frågor, men världens tråkigaste bok i statsvetenskap, och en osäkerhet inför rättningen av den. Bara hoppas det går vägen.
Jag insåg också att jag pluggat väl länge på utbildningsinstitutioner, fem år totalt, med det sjätte påbörjat och alltså snart avklarat. Jag hatar framtidsoron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar