Passion

Jag har märkt en sak med mitt umgänge å det senaste. Väldigt många bara glider runt och saknar egentligen ett passionerat förhållande till det de håller på med, med den stora devisen 'cashen ska in' och sen bryr man sig inte så mycket mer. Många är jävligt blasé (ja, jag vet att det är ett gammalt ord) och liksom post-ironiska på nått sätt. Liksom man vet inte ens om man är ironisk längre, eller om man är seriös. Jag känner typ tre pers som verkligen brinner för något och som uttrycker det också, och det är jävligt sköna människor att hänga med. Men jag ser det som lite oroväckande att många i min generation, inklusive mig själv, bara flöjtar runt en hel del och gör fuck all. Hur fan blir det när de i tidigare generationer som fixar saker försvinner liksom, när det inte finns någon utbildad centralbyråkrat som fixar allt? Kommer vi stå där med den bildliga tummen i röven då och undra 'Jaha, vafan nu då?' eller kommer vi faktiskt växa med uppgiften? Jag hoppas på det senare, men misstänker att det i mångt och mycket kommer bli det förstnämnda, om jag ser till mina erfarenheter av korta praktikperioder på gymnasieskolan. Jag tror tamejfan jag håller på att bli gammal och ansvarsfull, fast utan passion.