På ämnet kärlek

Nej, det här inlägget kommer inte handla om att jag är kär i någon eller något. Det kommer mer handla om kärleken generellt, och mer specifikt kärlekens avbildande på film.

Jag har i dagarna sett två filmer som berörde ämnet (eller ja, egentligen fyra som berörde ämnet i någon form, men två som stod i bjärt kontrast mot varandra och därför passar sig), nämligen Youth in Revolt och Closer. Den förstnämnda berör det som i den engelskspråkiga världen kallas 'puppy love', fritt översatt till tonårskärlek, mellan en kille och en tjej, där killen gör allt för att få tjejen, för att det 'är ju menat att det ska vara vi för alltid' som det brukar heta. De är unga, han faller pladask och gör allt för att få henne, verkligen allt (har ni inte sett filmen, se den). Det är 'den fina' kärleken, oförstörd av bitterhet och världen i största allmänhet.

Closer däremot är något av dess raka motsats, den visar det smutsiga spelet vi människor går igenom för att slippa vara ensamma, och den gör det på ett mycket bra vis, men samtidigt visar den även cynismen som vuxit fram på något sätt. Det är otrohet till höger och vänster, det är ren hämdsex, det är tårar och lögner.

Det som slog mig när jag såg filmerna var åldern på karaktärerna. I Youth in Revolt ska de föreställa sexton, oförstörda som jag tidigare sa, medan det i Closer rör sig om 30-någonting som har ett par förhållanden bakom sig, kanske tillochmed äktenskap. Är det så att vi under åren som går blir mer bittra, mer cyniska och jävliga, eller går det att bevara den där okomplicerade synen på världen lite längre än tills dess man fyller 20?