Jag spenderade helgen i min födelsekommun med omnejd, något som var väldigt trevligt. Träffade gamla vänner, fikade, och gick stadspromenader, en utefter strandvägen och en på kungsholmen. Det var trevligt, inte sånt vi brukar göra. Firade bror som blev två decenium också, han fick en ny bärbar dator. Dock blev sömnen lidande, och jag blev bitter på världen av någon anledning.
Jag är någon form av högoktanig mutant, en av guds egna prototyper, inte ens tänkt för massproduktion. För konstig för att dö, för udda för att leva (plocka gärna den referensen). Jag sover inte, jag äter konstigt, jag mår konstigt, jag dricker nog åt helvete för mycket. Och jag saknar att vakna brevid någon. Det är den skönaste känslan i världen. Jag behöver det. Kan inte någon bara ta hand om mig? Imorn är det redovisning av överbefolkningsarbetet, måste nog läsa igenom det innan dess.
Jag är även korthårig igen nu, rakade ner det till 9mm efter att ha låtit det växa sen i november. Jag tycker inte om mellanläget, antingen ska det vara långt eller riktigt kort. Dessutom tycker jag det är lite dålig stil att inte svara på sms.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar